I en ny avhandling, Girls and boys views of conflicts with parents, från psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, har forskaren Emma Sorbring satt fingret på hur barn ser på olika typer av uppfostringsmetoder. Det ovanliga med avhandlingen är att det är barnens och inte de vuxnas röster som hörs. Den fokuserar på barnens upplevelser, föreställningar och handlingsmöjligheter i konfliktsituationer med föräldrarna.

Totalt har 350 västsvenska barn mellan sex och nio år deltagit i studierna. Emma Sorbring har genom att läsa upp berättelser om konflikter med föräldrarna frågat barnen om vilken uppfostringsmetod de tror att deras föräldrar skulle välja. Barnen har svarat dels genom att peka på sex alternativa bilder och dels muntligt. Dessutom fick barnen svara på om de trodde att föräldrarna skulle ha valt en annan metod om barnet var av motsatt kön.

Resultatet visar att flickors och pojkars upplevelser av uppfostran är relativt lika. Men både pojkar och flickor tror att föräldrarna skulle använda sig av strängare metoder mot pojkar än mot flickor. Det gäller i högre grad barn som har syskon av samma kön som de själva än barn som har syskon av annat kön. Det visade en jämförelse mellan de två grupperna.

- Jag blev förvånad över att resultaten visade på den här typen av könsstereotyper. Det visar hur viktigt det är med jämställdhetsarbetet, säger Emma Sorbring.

En konflikt behöver inte inne-bära upprörda känslor, utan kan

bestå av en diskussion. Det är den uppfostringsmetod som barnen föredrar. Men barnen upplever att det ofta blir mer av 'tjat och gnat'. Allra minst tycker barnen om att bli fysiskt bestraffade. Barnen ansåg att deras pappor använde sig mer av fysisk bestraffning än deras mammor. Den vanligaste metoden som barnen rapporterade var stränga verbala tillrätttavisningar.

Generellt tycker barnen att det är föräldrarna som har beslutanderätten när en konflikt uppstår och att de själva har litet inflytande. Det tyckte flickorna hade större legitimitet än pojkarna.

- Det bästa vore om 'det logiska' vinner, oavsett om det är barnen eller föräldrarna som för fram argumenten. Vi vet att det finns ett samband mellan hur barn uppfattar uppfostringsmetoder och hur de senare utvecklas i livet, säger Emma Sorbring.

Med det menar hon att när barn lär sig argumentera och när föräldrarna lyssnar på deras argument främjar det barnets förmåga att argumentera och diskutera. Barnen får en högre självaktning när de ser att de kan vara med och påverka sin omgivning och deras syn på demokrati blir positiv. Dessutom leder det till en bättre relation mellan barn och föräldrar. Det visar flera andra undersökningar.

Men även om de flesta barn inte anser att de har så mycket att säga till om så har barnen har olika strategier för att försöka påverka. I konflikten konfronterar barnet föräldern med resonemang, argument, känslor eller genom att imitera föräldern. Att försöka resonera eller ställa föräldrarna mot varandra tyckte barnen var det mest effektiva. Barnen rapporterade också att de tar hänsyn till förälderns humör, den specifika situationen och sina tidigare erfarenheter av hur de kan påverka föräldrarna.

Även barns uppfattning om vilken avsikt mamman hade med fysisk bestraffning eller resonemang undersöktes. Barnen tyckte att mam-mans avsikt att hjälpa barnet, visa sin kärlek och förhindra framtida problem var starkare när mamman använde diskussion som konflikt-hantering.

- Även barn till mammor med traditionella uppfostringsmetoder föredrog att mammorna istället resonerade med dem, säger Emma Sorbring.

Hon konstaterar att äldre barn värderar sina föräldrar högre oavsett uppfostringsmetod. Det beror på att de har större kunskaper om förälderns personliga egenskaper. Dessa kunskaper har även de yngre barnen men de äldre är duktigare på att använda kunskaperna för att bättre förstå förälderns beteende. Det förklarar också att äldre barn lättare accepterar de hårdaste bestraffningsmetoderna. Den djupare förståelsen för föräldrarna gör det lättare att bortse från den enskilda konflikten och barnen förklarade ofta den arga förälderns beteende som omsorg och engagemang.

Emma Sorbring menar att det finns ett stort behov av forskning som ger insyn i barns vardagsliv utifrån

deras egna upplevelser. I och med FN:s deklaration om barns rättig-heter från 1989, där man slog fast att man skulle ha ett barnperspektiv i en rad frågor, har forskare allt mer eftersträvat att fånga upp barns röster. Emma Sorbring efterlyser bland annat framtida forskning om barns respektive föräldrars makt.

- Det är den vuxnes ansvar att ge möjligheter för barn att vara delaktiga i och kunna påverka samhället.