'Svenskarna vet inte vad det hela rör sig om', skriver Gertrud Galster på tal om Turkiets eventuella medlemskap i EU. Vad vet hon själv? Hon hänvisar till turkiska sultaners erövringar för 350 år sen!! Med sådana argument skulle tyskarna ha vägrat släppa in Sverige i EU, på grund av Gustav II Adolfs fruktansvärda härjningar under 30-åriga kriget. Frankrike och Tyskland som krigat i flera omgångar skulle aldrig ha kommit på idén att samarbeta om minsta lilla sak. Och så vidare.

Galsters skygglappar döljer en annan aspekt som säkert är den avgörande för den turkiska nedgången i EU-opinionen: pågående svartmålning av islam och muslimer i 'kriget mot terrorn'.

Turkiska regeringar har inte varit aggressiva utåt på snart hundra år, i varje fall om vi räknar bort Nato-medlemskapet, som Turkiet inte är ensamt om, och ockupationen av norra Cypern som var en närmast självklar följd av en grekisk kupp. Förtryck av inhemska minoriteter förekommer och har förekommit i Turkiet - men även i flera av de nuvarande medlemsstaterna.

Grekland som stat och många av dess medborgare till exempel lider av paranoia gentemot sina turkiska, albanska och slaviska medborgare. Romerna utsätts för ett intensivt förtryck i så gott som hela Östeuropa.

Samtidigt är det förstås fullkomligt omöjligt att ta in en ny medlem som vägrar erkänna en gammal (Turkiets hållning till Cypern). Och det fattas mycket innan mänskliga rättigheter gäller i Turkiet.

Att det inte blir färre konflikter i EU genom att ta in Turkiet får man räkna med. Majoriteten är överens med Galsters avvisande hållning, om än av andra skäl. Det ser jag som en fördel på lång sikt. EU måste vara öppet för alla som vill vara med och uppfyller samma krav som nuvarande medlemmar, och EU-ledarnas anspråk på kontroll över fler marknader accepterar inga begränsningar. På så vis kan det växa sig så stort att det faller ihop av sin egen tyngd. Det är grunden för min EU-optimism.