Film: Tjenare Kungen

Regissör: Ulf Malmros

Distributör: Sandrew Metronome

Tjejerna vill vara som en böld i röven på systemet. Men vägen till spelningar, skivkontrakt och framgång är snårig och man tvingas göra avkall på vissa viktiga principer. Att utöka gruppen med en fånig synthare och uppträda inför packade svenssons på bröllopsfester hörde knappast till den ursprungliga tanken.

Manuset bygger på Britta Svenssons bok "Lucia i Svart" och utspelas i göteborgska rockmiljöer. Igenkänningsfaktorn är förstås hög för oss som varit med under de här åren. Främst håller man till vid legendariska klubben Errols men under filmens gång dyker andra ställen och bandnamn upp i min skalle. När Millan och Abra gör sina Ebba Grön-covers så associerar jag plötsligt till den gången på Backa fritidsgård när några punkflickor med rörande inlevelse framförde Ebba-klassikern "allallallallalla förortsbarn". Jag minns spelningar på Rockers i Gårda (med raggarna hotfullt cirkulerande utanför lokalen) och skivinköp på "Sprängis" och Svens Källare. Tant Struls melodiska toner dunkar varmt i biosalongen och jag sitter där med nostalgifrossa och vill bara utbrista: låt det aldrig ta slut! Filmen är oerhört välspelad, åtminstone av de unga rollinnehavarna. Josefin Neldén (Abra) och Cissi Wallin (Millan) är fantastiskt bra och borde ha all anledning att känna guldbaggevittring. Även Malin Morgan (som coola punkveteranen Isa) och Johanna Strömberg (som urblåsta men hjärtegoda synthtösen Gloria) är härliga i viktiga biroller. Däremot faller gamla slitvargar som Kjell Bergqvist och Ralph Carlsson lite ur ramen. Jo, jag vet att Bergqvist och Malmros är polare, men den här gången kunde kanske den gode Kjelle ha tagit semester. Han är irriterande bekant i sammanhanget och snubbelrollen som förvirrad korvfabrikör är mest larvig. Detsamma gäller Carlssons saxofonlirande TBV-tönt. Tjenare Kungen är helt enkelt en jätteunderhållande film och tidsandan är fint återskapad. Men det vilar lite ofarlig och utslätad "Veckorevy-känsla" över anrättningen. Jag saknar jävlaranammat och kraften som faktiskt fanns i alternativrörelsen. Allt vi skrek oss hesa över har idag blivit mycket värre. Nu lever vi i en tid då känslokyla och egoism premieras. Borde vi inte rikta en gemensam spottloska mot förtryckarapparaten ännu en gång? För en dag måste ju nånting hända när allt slår in.