Göteborgs Fria

Sliten Hopper i zombisörja

Undergången är nära. De rika gömmer sig inne i sina lyxiga palats och på gatorna får de fattiga slåss för sin överlevnad. Är det äntligen någon som gjort en kritisk film om det nya Sverige - valfrihetens förlovade land? Näpp, det är ännu en amerikansk zombirulle av maestron i genren - George A Romero

Titel: Land of the dead

Regissör: George A Romero

Distributör: UIP

Romero - en filmfantast som redan i 14-årsåldern tillverkade egna super 8-alster - tog sina första stapplande steg på zombiterritorium med Night of the Living Dead (1968). Härmed inledde han en ny, smått ironisk era inom skräckgenren. De klassiska zombifilmerna, till exempel Jacques Tourneurs Svart Mystik (1943, vars originaltitel I Walked with a Zombie är fan så mycket trevligare!), utspelades på "hemmaplan" - det vill säga i Västindien och då företrädesvis på Haiti. Vad som gjorde Romeros verk unika var att han placerade zombisarna i vardagsmiljö. Helt vanliga Pittsburgh-bor i taskig zombi-makeup irrade omkring på jakt efter lite inälvor att kalasa på. Romero kom inte med någon som helst vetenskaplig förklaring till varför dessa stackars medborgare blivit zombifierade. Men man anar att den tidigare reklamfilmaren Romero ville säga något om vårt alltmer glupska konsumtionssamhälle. Fotot var svartvitt, musiken snodd ur gamla bortglömda s/f-rullar från 50-talet, och överlag genomsyrades filmen av en småsjaskig stämning. Romeros kommande zombialster skulle bli mer påkostade. I Dawn of the Dead (1978, nyinspelad 2004 av Zack Snyder) och Day of the Dead (1985) anlitades skicklige monstersminkören Tom Savini och effekterna blev allt grisigare. Savini regisserade förresten nyinspelningen av Night of the Living Dead (1990) men den fick inte någon vidare kritik. Jag är förvisso ingen auktoritet vad zombifilmer beträffar men anser att de slemmiga dönickarna gjorde sig bäst i Romeros attans så charmiga förstlingsverk.

Nu är vi alltså framme vid Romeros fjärde renodlade zombirysare betitlad Land of the dead. Tyvärr märks det tydligt att man främst är ute i krämarsyfte. Ser inte stinkisarna rentav lite skamsna ut när de mekaniskt och utan nerv glufsar i sig hjärnsubstans? Givetvis är också ledande kultskådisen Dennis Hopper instoppad i en roll. Inte för att Hopper är dålig, han verkar småtrivas som filmens elake kapitalist mr Kaufman, men han är bara alltför välbekant i skräpfilmsammanhang. Släng in Hopper så stiger filmens kultvärde ytterligare ett snäpp, tycks man resonera. Resten av aktörerna är färglösa, Dario Argento-dottern Asia inkluderad. Nä, gör så här: skippa Land of the Dead (om du inte är hardcore-zombifan!) och försök få tag på Romeros Night of the Living Dead och Dawn of the Dead (möjligen också Day of the Dead) istället. Och så hoppas vi att döingarna nu äntligen får vila i frid.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu