• Scen ur Dark Water
Göteborgs Fria

Fina aktörer i obegripligt hokuspokus

Koji Suzoki heter Japans svar på Stephen King. Han är mannen bakom den
psykologiska rysaren Ring som filmatiserats i både Japan och USA. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna (som förstås även fått uppföljare) men föga oväntat anses Hideo Nakatas japanska version vara den bättre. Nu bioaktuella Dark Water bygger också den på en Suzoki-roman. Filmad för ett par år sedan av Nakata. Vilket förstås inte lämnade Hollywood-folket någon ro och här är nu remaken i regi av importerade brasilianaren Walter Salles.

Film

Titel: Dark Water

Regi:Walter Salles

Distributör:BuenaVista International

Salles har tidigare gjort en av de allra bästa filmer jag någonsin sett. Jag talar om den vemodiga roadmovien Central Do Brasil (1998). Häromåret gjorde han likaledes mästerliga Che Guevara-biografin Dagbok från en Motorcykel.

Men Dark Water måste Salles gått med på att göra för brödpengar. Inte fan kan det vara särskilt inspirerande för en kreativ filmskapare att behöva

göra om andras verk? Att det sedan rör sig om en obegriplig hokuspokus-historia gör ju inte saken bättre. Men jag måste tillstå att det åtminstone inledningsvis är ganska spännande. När Salles rör sig med de där små chockmedlen som oftast är effektivast.

Dark Water handlar om frånskilda småbarnsmamman Dahlia som tillsammans med sexårig dotter flyttar in i en sjaskig lägenhet. Här kan vi verkligen snacka om fastigheten som gud glömde! Snart börjar underligheter inträffa och frågan är om huset är hemsökt eller om det bara är lilla mamman som knäppat till sig? Något jag fortfarande sitter och grunnar över.

Tack vare fin regi och goda skådespelare står jag ut med filmen. Men kan knappast rekommendera en rysare med så otydlig intrig. När ridån gått ner vill jag åtminstone ha något hum om vad det egentligen handlade om. Men över

till skådisarna: Jennifer Conelly, som jag fortfarande minns bäst som ung tös i Sergio Leones gangstersaga Once Upon a Time in America (1984), är utmärkt i rollen som den alltmer skärrade Dahlia. Ariel Gade är också en trevlig bekantskap som lilla dottern Ceci. Pålitliga karaktärsaktörer som John C Reilly och Tim Roth är i fin form men priset tar Pete Postlethwaite som tjurige portvakten Veeck. Blotta åsynen av honom hade fått mig att välja rännstenen framför detta hu så hemska hyreshus!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu