Det första amerikanerna fick höra om kärnvapenexplosionen i Hiroshima var president Trumans tillkännagivande: 'För 16 timmar sedan fällde ett amerikanskt flygplan en enda bomb mot Hiroshima, en viktig japanska militärbas.'

Han nämnde dock inte att det var en stad med 400 000 invånare och att bomben riktades mot stadskärnan - inte mot basen. Den 8 augusti trädde Sovjet in i kriget, och dagen därpå fälldes en ny bomb mot Nagasaki. Den 14 augusti kapitulerade Japan. Detta sågs som orsak och verkan - supervapnet hade skapat fred!

Bara en journalist skrev en ocensurerad rapport: Wilfred Burchett. Den gick att läsa den 6 september. En av de japanska läkarna, doktor Katsuba, uttryckte sig på följande sätt:'Jag förstår det inte! Jag är utbildad i USA. Jag trodde på den västerländska civilisationen. Jag är själv kristen. Men hur kan kristna göra vad ni gjort här? Sänd åtminstone hit några vetenskapsmän som vet vad det här är, så vi kan stoppa den fruktansvärda sjukdomen.'

USA:s myndigheter visste att Burchetts reportage skulle komma ut, så samma dag offentliggjorde de en egen rapport. Den beskrev 200 japanska övergrepp mot amerikanska krigsfångar, inklusive kannibalism och levande begravning. Meningen var att folk skulle tycka att japanerna i Hiroshima bara hade fått vad de förtjänade.

General Farrell lät skicka elva vetenskapsmän till Hiroshima, och de fick intyga att bomben inte lämnat några som helst spår av radio-aktiv nedsmutsning. Dessutom intygade generalen att strålningen var ett 'mycket angenämt sätt att dö'.

En japansk dokumentärfilm från Hiroshima konfiskerades och släpptes inte förrän 20 år senare. Först 1970 kom en dokumentär där offren dokumenterades.

I början av juli 1946 hade US Strategic Bombing Survey, i sin officiella rapport om USA:s luftkrig över Japan, dragit slutsatsen att: 'Japan skulle ha kapitulerat även om inga atombomber fällts, även om Ryssland inte gått in i kriget och även om ingen invasion hade planerats och övervägts.' Även berömda amerikanska generaler som Eisenhower och MacArthur var starkt emot användandet av dessa bomber.

Denna nyhet var man tvungen att dölja och det gjorde man genom att fixa en större nyhet: Bikinibomben exploderade samma dag som rapporten blev officiell. Den fick rubrikerna!

Förre försvarsministern fick underteckna en artikel som var skriven av Stimons, där det för första gången konstaterades att bomben faktiskt räddade liv - annars skulle cirka en halv till en miljon amerikanska liv gått förlorade (om Japan hade invaderats). Vart uträkningen kom ifrån angavs aldrig. Stabscheferna som hade planerat invasionen hade beräknat högst 25 000-50 000 amerikanska liv. Men varför över huvud taget invadera Japan, när de ändå var villiga att kapitulera?

Stimons beskrivning kom dock att bli 'sanningen'. Det tog mer än 20 år innan den historiska forskningen började undersöka detta: Gar Alperovitz i boken Atomic Diplomacy (1965) drog samma slutsats som Strategic Bombing Survey. För detta fick han i praktiken löpa gatlopp mellan ilskna intellektuella.

Till 30-årsminnet av den första bomben kom en ny historisk granskning: Martin J Sherwins A World Destroyed (1975). Han lyfte också fram att bomben var en bricka i ett storpolitiskt spel.

Senare hittades Trumans egen dagbok, där han hade nedtecknat sin vetskap om bombens storpolitiska värde och att han var medveten om att Japan ville kapitulera. Han visste alltså att ingen av bomberna behövdes för att få slut på kriget!

Till 40-årsminnet av Hiroshima kom Ronald Schaffers Wings of Judgement (1985), som sätter in atombomben i bombkrigens historia. Han visar att Trumans lögn bara var en i raden av lögner som behövdes för att dämpa det amerikanska motståndet mot angrepp mot civila.

Vid denna tidpunkt kom även en del andra historiska verk - varav många försvarade Trumans bomber. Diskussionen var het - men i massmedia var det bara Stimons uppgifter som gällde.

Myten om 'den fredliga bomben' lever fortfarande kvar, och bör bekämpas med bestämdhet. Bäst görs det med fakta.