Göteborgs Fria

Trist läderlapp

Över Gotham City vilar tungsinnet. Föga förvånande eftersom regissören heter Christopher Nolan, mannen bakom pretentiöst thrillernonsens som Memento (2001) och Insomnia (2002).

Film

Titel: Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

Distributör: Sandrew Metronome

Jag grämer mig verkligen över att Martin Scorsese hann före med sin Howard Hughes-biografi The Aviator (2003). Nolan hade nämligen ett liknande projekt på gång där Jim Carrey skulle gestaltat den excentriske magnaten. Men eftersom Scorsese var snabbare så skrinlade Nolan sina Hughes-planer och gav sig i kast med vår stackars Läderlapp istället. Det skulle han gett fan i! Visst, superlativen haglar över nya Batman-rullen och den trikåklädde brottsbekämparen analyseras till och med på Expressens kultursida. Men ungefär där någonstans tycker jag det börjar gå snett. Jag är inte intresserad av Läderlappens traumatiska barndomsupplevelser. Inte heller tycker jag Nolan och manusförfattaren David S Goyer har något som helst av intresse att tillföra dagens terroristdebatt. Filmens kvinnliga åklagare, spelad av Katie Holmes, är ganska påfrestande med sitt mumbojumbo om brottslingars roll i samhället. Nej, jag vill ha en Läderlapp med glimten i ögat! Christian Bale, mest känd som mordisk yuppie i American Psycho (2000), är stentrist i huvudrollen. Tror banne mig att det var mer liv i min barndoms lilla Batman-figur av plast. Han hade dessutom en cool Batmobil som sprutade eld.

Läderlappen, denna märkliga mix av Zorro och greve Dracula, skapades 1939 av serietecknaren Bob Kane (1915-1998). Fast Kane hävdade alltid att det var en viss Bill Fringer som betytt mest vid tillkomsten av Läderlappen. Något denne Fringer aldrig fick tillräckligt med uppskattning för. På vita duken dök Läderlappen upp under tidigt 40-tal i en serie lågbudgetfilmer. Han spelades först av Lewis Wilson men rollen övertogs av Robert Lowry. 1966 kom den populära TV-serien (samt långfilmen) med Adam West i titelrollen. Långt senare, närmare bestämt 1989, blev det storfilm (rejält påkostad sådan) av den maskerade superhjälten. Tim Burton regisserade och Michael Keaton var en helt ok Läderlapp. Men Jack Nicholson, som färgstarke boven Jokern stal hela showen. Burton och Keaton fortsatte med Batman - Återkomsten(1992). Val Kilmer dök upp i Joel Schumachers Batman Forever (1995) och 1997 var det George Clooneys tur att dra på sig Batman-sviden. Schumacher regisserade ännu en gång och många anser att Batman & Robin, som detta femte bidrag i serien hette, är sämst av filmerna. Men det är svårt att glömma Arnold Schwarzenegger som den ondskefulle mr Freeze. Läderlappen har förstås även förekommit i tecknad film, Batman Möter Mörkrets Hämnare (1993) är ett halvlyckat exempel.

Egentligen tycker jag Läderlappen är en rätt odräglig figur, son som han är till en av de rikaste pamparna i den fiktiva staden Gotham City. I Batman Begins får vi i tillbakablickar se hur den lille Bruce Wayne (Läderlappens riktiga namn) får bevittna hur föräldrarna rånmördas. Efter detta beslutar han sig för att bli brottets fiende nummer ett. Wayne skickas till en skum ninjaskola i Asien där han tränas i stridskonst. Hur han lärde sig flyga förtäljer dock inte historien.

Rollistan i nya Batman-filmen innehåller flera tunga namn. Men man ser på ansiktsuttrycken att Michael Caine, Morgan Freeman, Rutger Hauer, och Gary Oldman bara är där för att fylla på sina bankkonton. Tråkmånsen Liam Neeson är urtrist i storskurken Ducards roll och endast Cillian Murphy, som slipprige doktor Crane, förmår  sätta lite sprutt på anrättningen. Nä, bara den mest inbitne Läderlappen-fantast behöver se den här filmen. Ni andra kan lugnt sysselsätta er med annat.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2025 Fria.Nu