Göteborgs Fria

Komplett förvirrad

Kunde Strindberg spela flamenco? Detta är bara en av alla ytterst angelägna frågor som ställs i den här nya, svenska pseudodokumentären. Filmens titel - Komplett galen - gjorde dock att mina tankar började skena åt fel håll. Glad i hågen bunkrade jag upp med popcorn&läsk och begav mig till visningen fast övertygad om att få uppleva något i stil med en ny Jim Carrey-fars. Men Komplett galen visade sig istället vara en "strindbergsk road movie" med äkta paret (både privat och på film) Görel Crona och Rafael Edholm i handlingens centrum.

Film: Komplett galen

Regi:Lea Farmlohde

Bio: Hagabion

Vi får följa turerna kring en ganska så udda uppsättning av Strindbergs "Fröken Julie". Samtidigt görs en dokumentär om detta teaterexperiment och titt som tätt dyker Görel och Rafael upp i bild och fäller självironiska

kommentarer under en fejkintervju. Görel och Rafael brinner av iver att tala om för oss i publiken att teater är på riktigt. Teater är blod, svett och fuckin' tårar. Märkligt bara att en film med så seriösa intentioner mest

känns banal och tramsig. Ibland är faktiskt humorn på "Dum&Dummare-nivå" så det här med Jim Carrey kanske inte var helt fel tänkt ändå. Redan inledningsvis får vi beskåda repetitionen av pjäsens clou - samlaget mellan

grevedottern Julie och betjänten Jean. Vårt lilla teatersällskap håller av någon anledning till i ett slakthus och scenen med Julie och Jean bökandes bland en massa dinglande köttstycken känns onekligen bisarr. Görel(i teaterregissörens roll) kräver att maken (som spelar Jean) gör det på riktigt med pjäsens Julie. Allt för konsten! Här ställer man sig frågan om det är rimligt att en skådespelare tränger så djupt in i sin roll att han

rentav förvandlas till karaktären han gestaltar? Rafael fortsätter vänslas med sin moatjé även utanför scen och Görel ger i extrema närbilder svartsjukan ett blossande ansikte. Men snart tycks detta lilla snedsprång vara glömt och sällskapet är istället på väg till soliga Spanien.

I Andalusien har vår gode Rafael sina rötter och det är nu flamencon kommer in i bilden. En massa ryckigt filmade scener följer där den inhemska befolkningen snackar "Strindis" och fler knepiga personer ansluter sig till truppen. Rätt färgstark är trubaduren Fat Boy som påminner om en luggsliten karaktär ur någon Aki Kaurismäki-film. Att han i en scen nämner gamla punkbandet Strindbergs (före detta KSMB) gör undertecknad lite lagom vemodig i sinnet. Men filmen blir inte direkt bättre för det. Mot slutet är jag fan så trött på samtliga medverkande, det fladdriga kameraarbetet, och detta eviga

tjöt om att teater ska göra ont.

Vilka är egentligen Görel Crona och Rafael Edholm? Jag har för mig att Rafael (som även regisserat det här mischmaschet under pseudonym) gjorde en rätt bra roll i Reza Baghers vitala drama Vingar av glas (2000). Annars är

han väl mest ihågkommen för att ha supit sig full i dumburkens Måndagsklubb? Även Görel har larvat kring i olika TV-sammanhang, inte minst i såpor som Varuhuset och Nya Tider. Hon besitter dock en viss skådespelartalang. Han försöker mumla som självaste Brando men jag tycker mest han påminner om en blågul Banderas. För er i läsekretsen som till äventyrs är medlemmar i Rafael Edholms fan club måste den här filmen vara rena himmelriket! Han är i bild mest hela tiden. I alla tänkbara situationer och ur de mest hisnande vinklar.

Med risk att sätta mitt lilla kulturella kapital på spel måste jag erkänna att jag inte läst boken. Jag är alltså inte helt på det klara med vad Strindberg hade för avsikter med sin fröken Julie. Och jag blir definitivt

inte klokare på det efter att ha skådat den här komplett förvirrade filmen. På teaterscenen minns jag avlägset Evabritt Strandberg som Julie. Anita Björk i Alf Sjöbergs filmklassiker har jag nog också sett någon gång. För länge sedan. Men jag är tveksam om det verkligen är sådana här små interna teaterexperiment som svensk film av idag behöver? Då tyckte jag till och med att Thorsten Flincks kaotiska Strindbergsuppsättning i annars vedervärdiga

dokusåpan Baren gav mer. Att helt sonika slita tag i finkulturen och sätta den i händerna på vanliga dödliga, okultiverade människor (läs:Barendeltagare) och sedan storma Vasateaterns scen! Hade hellre sett en dokumentär kring denna tilldragelse. För ska jag vara uppriktig så skiter jag faktiskt i om gamle Ågust kunde lira flamenco!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu