Anders Wallner skriver på Synpunkten i förra numret att queer är viktigt som tankeredskap och är användbart långt utanför gayrörelsen. Jag håller helt med.

Men den officiella gayrörelsen kan knappast kallas särskilt queer! De krav man framför på äktenskap och adoption är inte krav som öppnar alternativ och nya perspektiv i dagens samhälle. I stället står de för en föreställning där man skulle bli alltmer 'jämlik' eller 'likaberättigad' genom att vidga den traditionella, patriarkala, heteronormativa samlevnadsideologin till att omfatta även samkönade relationer. Men heteronormen handlar inte bara om könet på partnern.

Anders Wallner tar upp 'generationsolika' förhållanden, men heteronormativ ideologi inverkar också på trepartssamliv, ensamhushåll, kollektivboende, sexuell mångsamhet med mera. När dessa alternativ och möjligheter diskuteras utifrån rådande heteronormativa, patriarkala idéer uppfattas de som avvikande och dessa sätt att leva måste alltid motivera sin existens utifrån heteronormen. De kommer därmed att beskrivas som avvikande, underliga, ovanliga och så vidare. Men för den enskilda människan är just det liv man har det självklara, naturliga och oproblematiska. Det är heteronormen som skapar problem!

Själv lever jag i ensamhushåll med ett rikt och varierat kontaktnät vad gäller vänner, intressen, politik, sex med mera och jag trivs med det. Det jag inte trivs med är att jag i snart sagt varje vardagssamtal måste förhålla mig till en rådande patriarkal heteronorm.

Bara en sån fråga som: 'Vad gjorde du i går?', skapar problem. Svarar jag: 'Jag hade lite sex med en kille på eftermiddagen', så får jag en heteronormativ följdfråga: 'Vem då?'. Jag svarar: 'Ja, jag vet inte så mycket om honom, men vi funkade bra ihop sexuellt ' och möts åter av en fråga, i all välmening: 'Men du skyddar dig väl?'. Det är alltså självklart att förutsätta att jag skulle vara oaktsam och oansvarig bara för att mitt sexliv inte är patriarkalt heteronormativt!

Ett annat vardagssamtal kan jag inleda med: 'Kalle och jag var på bio i går', och en kompis som väl vet att jag har sex med personer av mitt eget kön kan kommentera: 'Är det din vän?'. Jovisst, Kalle är min vän, men i ett heteronormativt, patriarkalt sammanhang, som dessutom upplever sig tolerant, så får ordet vän lätt betydelsen pojkvän, så jag måste reagera och lägga tillrätta: 'Han är en kompis, men vi bor inte ihop och vi har inte sex'. Först efter denna heteronormativa loop i samtalet kan jag kommentera filmen! Dessa ständiga heteronormativa påhopp i vardagslivet är ett gissel som man tvingas anpassa sig till som alternativ-levare. Gayrörelsens krav på att 'heteronormalisera' samkönade förhållanden gör inte denna vardag ett dyft bättre. Snarare förvärrar den situationen eftersom man måste bemöta alla låtsastoleranta som visst kan tänka sig att homofiler får finnas, bara de lever i par, är skötsamma i samhället och älskar melodifestivalen! Jag tänker inte hindra gayrörelsen att kämpa för en heteronormalisering av homosexualitet, men jag kallar det inte queer!

Med kravet på könsneutral äktenskapslagstiftning försöker gayrörelsen göra sig än mer rumsren inför den heteronormativa patriarkala makteliten. Viss framgång har man uppnått. Riksdagen diskuterar för tillfället hur en äktenskapslagstiftning ska kunna vara könsneutral i ett patriarkalt heteronormativt samhälle. Ur ett queerperspektiv är fråge-ställningen absurd.

I stället för dessa löjliga vimsigheter i maktens korridorer tycker jag att det vore viktigt att öppna debatten om samhälle och levnadsformer i mera lokala, vardagliga sammanhang, skapa tillfällen för reflektion och förändring i vardagen. Förändring handlar ju inte i första hand om lagförändringar utan i stället om att vidga vår förståelsehorisont bortom heteronormer och patriarkat.

Mitt liv blir mer spännande och intressant därför att jag tillåter mig att välja en vardag där samlivet inte nödvändigtvis styrs av heteronormativ ideologi. Jag tycker självklart att fler ska tillåta sig, och tillåta andra, många spännande snedsprång ut i en queer verklighet! Jag håller helt med Anders Wallner om att det är oerhört centralt att queerperspektivet diskuteras utifrån många olika aspekter av samliv och samhälle. I den debatten finns det mycket intressant att hämta från flera oberoende grupper på queerkanten, till exempel Könsanarki och Fjollfront i Göteborg. Huruvida de grupperna ser sig som en del i en gayrörelse eller inte, det är väl en gränsdragning som de, och vi, kan diskutera vidare om...