Scenen för föreställningen Splendour påminner om en av Edward Hoppers målningar. Trots att det finns människor på scenen verkar rummet öde och personerna omslutna av ensamhet. En klarblå bakgrund bildar en skarp kontrast till de fyra kvinnorna och får dem nästan att framstå som overkliga.

Micheline (Evalena Ljung-Kjellberg) är hustru till en fruktad diktator. Hennes väninna Genevieve (Ninn Persson) var gift med en klarsynt konstnär som dog under mystiska omständigheter. I rummet finns också den cyniska krigsfotografen Kathryn (Eva-Lena Edgren) och hennes tolk Gilma (Tina Lenne) som fyller sina rockfickor med allt av värde.

Det sparsamma möblemanget i det dyrt påkostade hemmet ser, liksom kvinnorna, overkligt ut mot den intensivt klarblå väggen. När skådespelarna börjar fylla de grälla människoskalen med liv uppstår dock en fängslande intrig. Replikerna bollas fram och tillbaka som pingpongbollar. Ord och meningar utan kronologi styckas upp i en förbryllande snabbhet, som först verkar störande och sedan fascinerande.

Splendour är som ett stort pussel där högen av pusselbitar först verkar oöverkomligt stor. Pjäsen är skriven av den brittiska författaren Abi Morgan, som är aktiv inom den så kallade Fringescenen i England. I början tar Morgan upp samma pusselbit flera gånger och låter oss få se den från flera olika perspektiv. Samma replik upprepas flera gånger och värdinnan ropar och ropar på tjänsteflickan, som aldrig kommer. Ändå förstår man för varje upprepning lite mer och efter en stund går pusslandet allt snabbare. Bit på bit fogas samman och långsamt framträder en komplex berättelse.

I Splendour får vi träffa de som annars alltid hamnar i bakgrunden. Historia utspelar sig utanför fönstret, men i stället följer vi en hustru, en änka, en fotograf och en tolk. Händelserna och personerna som vanligtvis hamnar i historieböckerna får träda tillbaka. Att befinna sig i utkanten av händelsernas centrum är en roll som kvinnor fått inta genom hela historien. Att vända på detta perspektiv är ett intressant grepp, men inte heller kvinnorna i den här pjäsen har förmågan att påverka sin egen situation. Revolutionen utbryter och det enda diktatorns hustru kan göra är att hålla skenet uppe och bjuda på ännu ett glas chilivodka.

Samtidigt som det mångbottnade manuset är pjäsens styrka bidrar det också till att man aldrig riktigt når fram till huvudpersonerna. Det uppstyckade replikskiftet är fascinerande, men det flyter aldrig så naturligt att man kan identifiera sig med kvinnorna. Precis som i den inledande scenen verkar huvudpersonerna under hela pjäsen långt borta och onåbara. Handlingen betraktas på avstånd, medan man försöker klura ut sambanden och lösa pusslet.