• Vinterkyss är norska Sara Johnsens debutfilm
Göteborgs Fria

Värmande vinterkyssar

Vinterkyss träffar mitt i hjärtat. Frostig och kall tinar den långsamt upp inuti och smälter salt nerför kinderna. Så vacker, lågmäld och vardaglig, men ändå så sorglig att den berör djupt inne.

Att se Vinterkyss är känslomässigt renande. När eftertexterna börjar rulla till Leonard Cohens Halleluja, uppkommer en tung känsla av tomhet. Kroppen är på samma gång trött och uppspelt. Ett tillstånd som påminner om det man kan uppleva efter en känslomässig påfrestning. Ett bråk, en försoning eller en gråtattack.

Den svenska läkaren Victoria, spelad av Annika Hallin, bearbetar sin sons död i kalla Nordnorge. Infrusen i sin egen sorg är hon kall och distanserad och smälter väl in i det snötäckta landskapet. Skulden har lagt sig som ett tjockt skal omkring henne, men när en annan liten pojke dör blir det svårt att behålla distansen. Victoria blir mer och mer inblandad. Hon identifierar sig med Kai (Kristoffer Joner), som beskylls för pojkens död. I sina försök att rentvå honom bearbetar hon samtidigt sin egen skuld. När en förälskelse uppstår emellan dem, tinar Victoria långsamt upp från den känslomässiga koma hon försatt sig själv i.

Sara Johnsens debutfilm bjuder inte på några större överraskningar, men det är en stark film med skickligt skådespel och vackra scener. Trots det allvarliga ämnet är manuset befriat från sentimentalitet och klichéer. Annika Hallin är en underbar skådespelare som med små rörelser i det slutna ansiktet lyckas förmedla det kaos av känslor som Victoria kämpar med.

Kameran rör sig nära människorna i det lilla samhället och ger sig tid att fokusera på de viktigaste nyckelpersonerna. Man lär känna polisen, läkaren och snöplogaren både i deras yrkesroller och som privatpersoner. När karaktärerna på detta sätt hänger ihop får handlingen stor trovärdighet. Filmen är sorglig, men inte svart utan full av kärlek och hopp.

Vi bär alla runt på ogråtna tårar. Vinterkyss bjuder på ett utmärkt tillfälle att låta bägaren svämma över.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hiltons debut väcker eftertanke

Hatbrott, vad är det egentligen? Och varför hör vi så lite om dem? Johan Hilton har skrivit en bok om män, bögar och väldigt mycket våld. Han släpper oss nästan för nära. Eller släpar oss kanske man ska säga. Johan Hilton släpar oss till Matthew, Johan och Josefs mordplatser och tvingar oss att ta in vad som faktiskt hände på de där platserna.

Göteborgs Fria

Bakom kulisserna i USA:s politik

Det är ingen vacker bild av den amerikanska regeringen som Seymour Hersh målar upp. Under Vietnamkriget var han journalisten som avslöjade My Lai massakern. Nu ger han sig än en gång på myndigheterna i en svidande kritik av den amerikanska säkerhetspolitiken sedan 11 september.

Göteborgs Fria

En pusselbit av historien

Teater Trixter låter bakgrundsaktörerna spela huvudrollen. Fyra kvinnor deltar i föreställningen Splendour, vars rappa replikbyten skapar ett språkligt pussel, som varken följer kronologi eller språkgränser.

Göteborgs Fria

Tioåring i ny design

Det luktar målarfärg och allrent när man kommer in på teater Bhopa. Skådespelarna svabbar scengolvet som uppvärmning och hantverkarna lägger golv. Allt måste snart vara klart för den 11 mars är det dags för premiären av Design & Terrorism.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu