Att se Vinterkyss är känslomässigt renande. När eftertexterna börjar rulla till Leonard Cohens Halleluja, uppkommer en tung känsla av tomhet. Kroppen är på samma gång trött och uppspelt. Ett tillstånd som påminner om det man kan uppleva efter en känslomässig påfrestning. Ett bråk, en försoning eller en gråtattack.

Den svenska läkaren Victoria, spelad av Annika Hallin, bearbetar sin sons död i kalla Nordnorge. Infrusen i sin egen sorg är hon kall och distanserad och smälter väl in i det snötäckta landskapet. Skulden har lagt sig som ett tjockt skal omkring henne, men när en annan liten pojke dör blir det svårt att behålla distansen. Victoria blir mer och mer inblandad. Hon identifierar sig med Kai (Kristoffer Joner), som beskylls för pojkens död. I sina försök att rentvå honom bearbetar hon samtidigt sin egen skuld. När en förälskelse uppstår emellan dem, tinar Victoria långsamt upp från den känslomässiga koma hon försatt sig själv i.

Sara Johnsens debutfilm bjuder inte på några större överraskningar, men det är en stark film med skickligt skådespel och vackra scener. Trots det allvarliga ämnet är manuset befriat från sentimentalitet och klichéer. Annika Hallin är en underbar skådespelare som med små rörelser i det slutna ansiktet lyckas förmedla det kaos av känslor som Victoria kämpar med.

Kameran rör sig nära människorna i det lilla samhället och ger sig tid att fokusera på de viktigaste nyckelpersonerna. Man lär känna polisen, läkaren och snöplogaren både i deras yrkesroller och som privatpersoner. När karaktärerna på detta sätt hänger ihop får handlingen stor trovärdighet. Filmen är sorglig, men inte svart utan full av kärlek och hopp.

Vi bär alla runt på ogråtna tårar. Vinterkyss bjuder på ett utmärkt tillfälle att låta bägaren svämma över.