Jag hör dem på långt håll. Redan när jag kommer ut från stadsbiblioteket hör jag dem skråla och väsnas så högt att inte ens eftermiddagstrafiken lyckas överrösta dem. Bara de nu inte har bestämt sig för att slå sig ner på just den busshållsplats som jag själv tänkt styra stegen mot. Lyckligtvis sitter de på andra sidan gatan, med ölburkar i händerna och dimmiga ögon.

Jag tittar på dem på betryggande avstånd och kommer på mig själv med att undra vilka de är. Det måste ju ha funnits en tid före det att deras vardag kom att bestå av en evig kamp för överlevnad. Plötsligt ställer de sig upp och börjar långsamt släntra över vägen. En buss tvingas tvärnita och chauffören tutar irriterat. De hör, men tittar upp i himlen i jakt på ljudets ursprung. En av männen är för berusad för att kunna gå, han hålls uppe av de två andra. Han missar trottoarkanten, snubblar, drar med sig sina vänner i fallet. Han blöder genom jeansen. Jag tittar ännu mer intensivt. Kvinnan bredvid mig tar ett stadigare grepp om barnvagnen. Männen lyckas resa sig och raglar vidare mot Systembolaget.

Jag kommer på att jag sett en av dem tidigare. I januari satt han på samma buss som mig. Han ropade att samhället är kallt och att Sverige gått åt skogen. Ropade sanningar som ingen av oss orkade ta in. Vi tittade trotsigt ut genom bussfönstret, ut på ett kompakt mörker som inte sa oss någonting alls. Han vände sig mot mig, frågade om jag var student. Jag nickade och han nickade tillbaka. Han reste sig för att gå av, spände ögonen i mig och sa:

- Bli aldrig som jag.

Försvann ut i mörkret. För sent att fråga:

- Men vem är du då?

När jag var yngre var mitt mål med livet att rädda de svaga i samhället. Det var innan jag insåg att hela alltet går ut på att äta eller ätas och att jag någonstans inombords hellre tillhörde den förstnämnda kategorin. Att klättra uppåt i den här världen innebär att man klättrar på varandras axlar. Vem vill stå underst i den pyramiden? Hur många av oss lever som vi lär, hur mycket vi än säger oss vara humanister?

Jag sätter mig på bussen och inser genast mitt misstag. Jag har satt mig bredvid ännu en av dessa parior; det stinker gammal sprit. Bussen blir dock fort överfull, så jag sitter kvar och tänker att jag nu måste åka en busshållsplats längre och gå hem och duscha innan jag handlar. Man kan inte gå in på affären och lukta gammal öl. Mannen tittar på mig, jag väntar på att han ska kommentera mig, säga att jag är en söt flicka eller något annat sliskigt. Han väger orden.

- Vad är du? Rent politiskt, menar jag?

Jag blir så förvånad att jag bara svarar, helt ärligt:

- Anarkist.

Han skrattar.

- Det är bra, det är jag också.

Han ställer sig upp, tränger sig förbi och stiger av. Jag åker vidare, känner en otrolig skam över mina tankar, över hur indoktrinerad i klassamhällets 'logik' jag är. Jag kliver av på den första busshåll-platsen och går raka vägen till ICA. Jag luktar inte äcklig alkisgubbe, jag luktar anarkist!