Jag läste artikeln i Skånes Fria Tidning, den 28 januari 2005 (artikeln har också varit publicerad i Dagens SFT, debattredaktörens anmärkning), som handlade om mansjourer som hjälper män som misshandlar kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett stort folkhälsoproblem, som kvinnor sedan årtionden tagit hela ansvaret för i form av kristelefoner och skyddat boende. För det mesta med ideella krafter och med mycket små medel som nu tas ifrån dem i flera kommuner.

Andreas Lovén skriver att 'Förövaren har inte uppmärksammats på samma sätt, eftersom det varit känsligt att ta resurser från offret' och fortsätter 'Men genom att fokusera på mannen och erbjuda råd och

terapi kan problemen minska.'

För det första: varför ska man ta resurser från brottsoffren? De resurserna är ju mycket små. För det andra finns det, mig veterligen, ännu ingenting om 'resultaten' av mansjourernas verksamhet. Minskar verkligen våldet? I till exempel Manscentums årsberättelse finns att läsa statistik om antal telefonsamtal, besök et cetera, men ingenstans står det om något resultat. Med

resultat menar jag resultat som visar att män som har genomgått terapi/samtal slutat att använda våld mot kvinnor. Kan Kriscentrum för män i Malmö eller Lund visa på

sådana resultat?

Finns det klara och entydiga bevis på att män som fått 'råd' och 'terapi' hos dem slutat att slå kvinnor?

Ett annat problem är att männen på Kriscentrum gått på myten om att männen som slår inte kan kontrollera sin aggressivitet. Varför är det så att majoriteten bara slår den som de betraktar som 'sin' kvinna och oftast i den egna lägenheten utan utomstående vittnen? (Finns det egna barn kan de naturligtvis bli utsatta och vittnen.) Hade de inte kunnat kontrollera sig hade alldeles säkert många fler kvinnor slagits ihjäl.

En mycket viktig skillnad, som artikelförfattaren och Kriscentrum för män bortser ifrån, är att kvinnor som vänder sig till kvinnojourer har utsatts för något som enligt lag är ett brott och att de behöver skydd. Kvinnan är inget offer - hon är ett brottsoffer. Män som vänder sig till mans/kris-centra 'för råd och terapi' är inga brottsoffer. Naturligtvis missunnar jag inte män som är i kris och mår dåligt vare sig råd eller terapi, men det ska inte tas från kvinnornas/brottsoffrens små resurser. Kvinnojourer med skyddat boende har överbeläggningar och långa köer.

Vi har i Sverige ungefär 1 000 kvinnor (ofta med ett eller flera barn) som lever som flyktingar i sitt eget land. Många har skyddad identitet och en del har tvingats att byta identitet. De kvinnor som levt med våld lider ofta av posttraumatiskt stressyndrom och de får inte den behandling de behöver.