I samband med ett forskningsprojekt har jag haft anledning att gå igenom pressdebatten inför partnerskapslagen för homosexuella, och jag har flera gånger stannat upp och undrat varför kristna är så elaka. I debatten finns argument både för och emot en reglering av homosexuellas samlevnad, men de som står för de mest infamt elaka formuleringarna är de kristna. Det enda som kan mäta sig med dem i hatfylld retorik är KPML(r):s angrepp på homosexuella under tidigt 1970-tal.

Och egentligen är ju svaret ganska enkelt. Det är de trosvissa, vare sig de är kristna eller kommunister, som tycker sig ha rätt att tvinga andra in i sitt eget dogmsystem. De vet ju att de har rätt och det ger dem också en moralisk skyldighet att föra andra människor till rätta, även om vissa offer krävs. Det är ju för deras eget bästa.

Stefan Swärd kommenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 januari domen mot pastor Åke Green och konstaterar att den uppmärksammats i internationell press. Han undviker att nämna att internetsajten 'God Hates Fags' har tagit domen till intäkt för att applådera att så många svenskar dog i Sydostasien. Det är enligt dem Guds straff för att Sverige inte längre upprätthåller den kristna moralen utan ger efter för den homosexuella lobbyn. Så låga argument lånar sig inte Swärd till, men han menar att den rättrogna åsikten att homosexualitet är fel borde kunna uttryckas även på ett 'burdust och rättframt' sätt utan att det skulle föranleda rättslig åtgärd. Och han hävdar att krocken mellan religionsfrihet, yttrandefrihet och skydd för minoriteter leder till en situation där egentligen alla rättrogna kristna borde buras in. Ingenstans berör han det faktum att hets mot folkgrupp på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning förbjuds enligt samma lag. Varför är det så viktigt för Swärd att få fördöma homosexuella, när han inte begär att på samma sätt få hetsa mot judar eller muslimer?

Tankefelet hos Stefan Swärd är att han inte skiljer på åsikt och yttrande. I etikundervisningen i grundskolans högstadium försökte jag för några år sedan inpränta hos eleverna att de fick tycka vad de ville men inte säga vad de ville. Ord skadar. Ord sårar. Och ord uppmanar till handling. I ett samhälle där homosexuella mördas och begår självmord i skrämmande omfattning handlar det inte om lyxproblem som formuleras av en trendig homo-

lobby. Det handlar om liv och död, och det är bara rimligt att homosexuella skyddas till liv och värdighet lika väl som andra utsatta minoriteter.