Vi ser ständigt att det finns brister inom rättsväsendet:

Polisen saknar resurser att utreda brott. Butiksägare utsätts för ständiga rån utan att rättsväsendet lyckas förhindra det.

Grova brottslingar, som mördare, våldtäktsmän eller misshandlare, är ofta 'kända' sedan tidigare av polisen. Trots det tillåts de begå nya brott.

Våldtäktsmän och mördare frikänns eller döms till förhållandevis lindriga straff.

Jag har några förslag på hur vi ska kunna komma tillrätta med det.

* Mer resurser till rättsväsendet: När man väger hur mycket man har råd att satsa på polis, åklagare, domstol, kriminalvård et cetera får man inte bara se till den direkta kostnaden utan också vad det kan ge för samhällelig avkastning i form av färre brott och ökad trygghetskänsla hos allmänheten. Om statens resurser ändå inte räcker till får man ta till sponsring.

* Polisens/åklagarnas arbete mås- te prioriteras. Polisen och åklagarna måste prioritera i stället för att lägga på hög. Förslagsvis kan man prioritera grövre brott eller brott där man vet vem som är gärnings-

mannen. En prioritering är också att slå till snabbt när det gäller unga brottslingar. Det som inte kan prioriteras skrivs av omgående.

Palme-utredningen till exempel är ett hejdundrande slöseri med resurser. Lyckas man inte lösa ett brott på över 10 år får man väl ge sig. En stor del av brottslingarna är kända av polisen. De åtalas ändå inte, ofta på grund av att det saknas tillräckliga bevis. Använd buggning eller skuggning för att ta dessa på bar gärning.

* Medhjälp till brott måste dömas hårdare. För att någon ska kunna dömas i en rättegång krävs att det måste stå utom tvivel att personen är skyldig. Det kan få till följd att om flera människor medverkar till att någon blir mördad kanske ingen blir fälld därför att det inte går att fastställa vem som gjort vad.

Här kolliderar rättssäkerheten för de åtalade med rättssäkerheten för övriga människor. Ger man sig in på brottslighet får man ansvara för de konsekvenser brottet medför, inklusive mord.

* Straffets/påföljdens syfte. För dem som döms för ett brott måste vi ställa oss frågan: varför ska vi ge ett straff? Jag anser att det finns två motiv för att ge ett straff:

1) preventivt syfte. Vi ska inte behöva riskera att utsättas för brott av någon som redan ertappats med att ha begått brott.

2) vårdande syfte. Den som begått brott måste omdanas till ett

hederligt liv.

Vad straff inte får vara är hämnd. Det är inhumant och ovärdigt ett rättssamhälle. Så bättre vore att kalla det för påföljd i stället för straff.

* Straffets/påföljdens mål. Målet med påföljden bör vara att:

1) Inse vad man har gjort och vilka konsekvenser det medfört.

2) Ångra sin handling.

3) Be om förlåtelse. Personen måste träffa offret eller offrets anhöriga och uppriktigt be om för-

låtelse för det han har gjort.

4) Få bort brottsbenägenhet.

Hur ska vi nu försöka uppnå

detta mål? Några exempel:

- Samtalsterapi (i någon form).

- Meditation.

- Annan andlighet, till exempel religion. Många har blivit 'nya människor' efter att ha blivit fräl-

sta.

- Studier. Ökar kunskaper men också självförtroendet.

- Arbete. Kan också öka självförtroendet och insikten att man gör nytta.

* Straffets/påföljdens längd: Hur långt ska straffet/påföljden vara? Det ska vara tills de fyra punkterna i målet är uppfyllda, det vill säga när man bedömer att personen inte längre är brottsbenägen. Detta är

givetvis svårt att avgöra, men ett försök måste ändå göras. Ett frisläppande kan då kombineras med någon form av övervakning. Det är betydligt bättre än att personen automatiskt släpps fri utan hänsyn till om denne fortfarande är ett

potentiellt hot mot övriga människor eller ej.

Samhället måste ta brottsligheten på allvar och sätta in stora resurser på att vi ska få ett rättssamhälle där människor kan känna sig trygga.