Det är tidig lördag morgon i Manilla. Staden börjar att vakna och luften är ännu inte helt fylld av av-

gaser och desperation.

Nej, jag kan inte beskriva Manilla som en vacker och underbar stad, men fascinerande och otroligt intressant, har säkert varit världens vackraste stad någon gång, men det var i så fall väldigt längesen.

Jag har har varit ute i bushen i veckan, på en resort mitt ute i ingenting. Vi var på träning med

PNRCare (Philippines National Red Cross). Otroligt intressant, krävande, jobbigt, långa dagar, kul, spännande.

Vi hade inte mycket fri tid, men en gång fick vi en liten stund att ta en promenad, tillsammans med två säkerhetsvakter och en PNRCare. De kunde nämligen inte garantera vår säkerhet utanför resorten eftersom gerillan håller till nånstans i bergen där. Maten under veckan bestod av ris och grönsaker, till frukost, lunch och middag. Och olika sorters kött till dem som ville ha det.

Vi fick sova alla 14 tillsammans i skedställning på madrasser på golvet. En ny och nyttig erfarenhet.

Nu har jag alltså ny och härlig kunskap om: Filippinernas kultur, PNRC, Filippinernas socialtjänst, Tagalog (ett av alla språk som talas här), teambuilding, selfawareness och bemötande av gatubarn.

På torsdagen var vi ute 'på riktigt' för första gången för att 'jobba'. Vi åkte ut till en bergsby och hade teater och sagostund för alla barn. Vi tog upp moralkakor som att man inte ska bada på okänt vatten och att man ska vara snäll mot varann. Allt skedde på tagolog! Vi hade repat in alla repliker utan att riktigt förstå dem eller sen minnas dem. Oförglömligt, obeskrivligt, ovärdeligt.

Det snurrar mycket i huvudet om varför jag är här och vad jag gör här. Det är lätt att glömma att vi bara är studenter, bara ska iaktta och observera.

I Röda korsets namn vill man gärna göra allt man kan, agera konkret. Men samtidigt frågar jag mig ofta vem som hjälper vem.

Vad har jag egentligen att ge dem? Många ber om mina pengar, men hur hjälper det egentligen dem?

Vi gjorde studiebesök på en biståndsorganisation, de tog med oss för att visa en skola de hade finansierat. De hade inte varit där på många månader. Det vi fick se var en byggnad med bajs på golvet, de hade haft sina djur där.

Ett tydligt exempel på att det inte är lätt att hjälpa människor man inte känner, inte förstår ordentligt. Det var inte bortkastade pengar, det blev bara inte som de hade kommit överens om.

Det är därför det är så viktigt att bara lära sig, iaktta och försöka att förstå.

Det är verkligen inte flummigt alls! Tvärtom tror jag att det kan vara själva nyckeln.

Vem hjälper egentligen vem? Vem vill egentligen bli hjälpt? Kan aldrig sluta att fråga mig det.

Jag kan se de utfattiga bergsbyborna långt inne i skogen som de riktiga överlevarna. För vem är det egentligen som irrar omkring och letar efter livets mening och sin plats på jorden... Vem har svaret?