Lördag den 18 december skriver Mårten Schultz på Synpunkten. Frågan är om det rör sig om slafsig krönike-journalistik eller medveten desinformation. Bland annat skriver Schultz om RKUs avstängning från de bidrag som de tidigare, i likhet med andra ungdomsorganisationer, fick del av. Detta skedde 'eftersom pengarna tidigare använts till att åka på resor till Nordkorea eller vad det nu var.'

Brasklappen 'eller vad det nu var' förstärker misstanken att det rör sig om medveten desinformation och inte om slarv.

Den andra formuleringen som hos läsaren förankrar intrycket om bidragsfusk är en hypotetisk fråga, från, får man förmoda, en hypotetisk RKU-are:

'Tänk om vi inte längre får skattefinansierade bidrag! Hur ska jag ha råd att åka till Kuba nu?'

Ovanpå orätten staplar Mårten Schultz orättvisan. Han påstår att annonsen till försvar av RKUs rätt till likabehandling vid bidragsansökningarna visar på 'ett revolutionärt parti (som) är beroende av välvilja från den samhällsstruktur som den vill störta'.

I detta fall torde det åsyftade partiet vara KPML(r), vilket RKU är ungdomsförbund till. Möjligen kan KPML(r) därmed vara medskyldiga till det som Mårten Schultz anklagar RKU för 'by association', men den metoden är ju rena Mccarthyismen.

Mårten Schultz framställningskonster förutsätter även en avsevärd omedvetenhet. Det som avgjorde frågan om att stänga av RKU från det bidrag som andra ungdomsorganisationer får - även de riksdagspolitiska ungdomsförbunden - var inte några (oberättigade) misstankar om bidragsfusk, utan ungdomsministerns svar på en interpellation från moderaterna.

'Visar det sig att Ungdomsstyrelsen inte tycker att det räcker till och känner den att det mål som vi alla känner oss väl bekanta med och som riksdagen har fattat beslut om, känner jag mig inte ett dugg tveksam inför att återkomma till riksdagen och att om skrivningarna skulle vara otydliga föreslå en skärpning av dessa.' (Snabbprotokoll 2004/05:30 Tisdagen den 16 november)

I Sveriges grundlag står att 'Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.'

Att inte se förvägrandet av sådana bidrag som delas ut till övriga politiska ungdomsförbund som en första begränsning av föreningsfriheten för ungkommunisterna är naturligtvis möjligt.

Men det kan knappast kallas medvetet om livets ekonomiska realiteter eller om den smygande reaktionen.