Det har varit val i år i Sverige. Det är kanske lätt att glömma bort. Inte minst med tanke på den intetsägande valpropaganda som skulle förmå svenskarna att rösta på det ena eller andra partiet.

Vad jag pratar om är EU-valet den 13 juni - för många svenskar säkert en behagligt bortglömd valrörelse. Ackompanjerad av texten 'du väljer ditt Europa' kunde man se Göran Perssons leende på affischerna. Vilken politisk innebörd har den valaffischen? Att varje väljare kan välja sitt eget Europa? Nej, årets val till EU-parlamentet präglades nog ännu mer än andra val på senare tid av - icke-politik.

Socialdemokratins övriga valaffischer spann vidare på samma intetsägande tema: 'Både Sverige och EU', 'Trygga jobb åt alla', 'Alla behövs', 'Rättvis värld' - på vilket sätt har dessa slogans något med

socialdemokraternas politiska krav inom EU-politiken att göra? I stort sett ingenting. Vackra ord tillsammans med förtroendeingivande ansikten, klassisk marknadsföring helt enkelt.

När den politiska diskussionen försvinner ut blir politiken i stället en fråga om något slags personligt förtroende för politikerna - Göran Perssons faderliga blick som vädjar om tilltro.

Därför är det inte heller så förvånande att även de dominerande massmedierna tar fasta på personer i stället för politik när det ska göras avslöjanden. Politiken blir helt enkelt amerikaniserad, intetsägande slagord åtföljs av stenhård kontroll på enskilda politikers 'moraliska' uppförande snarare än granskning av vilken politik som faktiskt bedrivs.

Ekoredaktionen har de senaste veckorna gjort en del avslöjanden om svenska riksdagsledamöter. Många av dem får traktamente för måltider vissa dagar då de ätit gratis på bjudmiddagar, och alltså inte borde få traktamente. Många har inte heller sjukanmält sig utan fått full lön när de varit sjuka.

Hur klandervärt det här beteendet är är en fråga för sig. Det som är mer intressant är faktiskt att just dessa poppat upp som de 'stora' avslöjanden som kan göras om den svenska riksdagens verksamhet.

Fördumningen av den grävande journalistiken är bara en spegel av fördumningen av den politiska debatten. Partier som inte ens driver politiska frågor i valrörelser är svåra att granska utifrån hur deras politik uppfylls. Till slut blir då politiken en fråga om personligheter, vilka politiker som verkar hederliga och schyssta.

Vänsterpartiet är ett annat exempel. När partiet bytte ledare från en person i partiets förnyarfalang (Gudrun Schyman) till en i partiets traditionalistiska falang (Lars Ohly) skedde det inte efter politisk debatt om partiets framtid utan på grund av att Schyman (eller hennes assistenter) slarvat med hennes deklaration.

Nu skulle man kunna tänka sig att den här inriktningen på politikers personlighet är ett resultat av att det saknas politiska konfliktfrågor. Men om man ser till sakpolitiken är den just nu och under det senaste årtiondet fylld med frågor som normalt sett skulle ha kunna ge konflikt: EUs utveckling, flyktingpolitik, terroristlagstiftningar och annalkande översvämningar av växthuseffekt.

Även om ledande partier fördummar den politiska debatten får inte journalistiken gå i samma spår. Tvärtom borde det vara en varningsklocka för varje journalist att det finns än mer brännheta frågor att gräva upp ur politikens dimridåer.