Energipolitiken är kanske det tydligaste exemplet på hur lamslagen det här landets politiska ledning tycks vara inför att bedriva miljöpolitik i någon som helst grön riktning. Sedan kärnkraften byggdes upp i Sverige har i princip ingenting hänt på energipolitikens område. Avvecklingen av de första kärnkraftsreaktorerna har på ett nästan parodiskt sätt gång på gång skjutits på framtiden.

Man börjar ana att det gröna folkhemmet inte alls handlar om miljöpolitik. Kanske är det inte så konstigt. När Göran Persson 1996 höll sitt tal om ett grönt folkhem talade han framför allt om att skapa ekonomisk tillväxt och hundratusentals nya arbetstillfällen. Ny teknik skulle ge nya arbetstillfällen i en mer miljövänlig industri. Det var Perssons gröna dröm.

Drömmen om den nya tekniken följdes också upp av IT-boomen i slutet på 1990-talet, och talet om det gröna folkhemmet ersattes snabbt av regeringens vurm för denna växande del av näringslivet. Biologen och miljödebattören Stefan Edman var under 1990-talet en av Göran Perssons rådgivare, och han har efter sin tid i regeringskorridorerna berättat att alla miljöpolitiska initiativ i regeringskansliet maldes sönder av näringsdepartementet, försvann som i ett svart hål.

Riktigt så mystisk som rymdens svarta hål är kanske inte Sveriges miljöpolitik. Den enda rimliga slutsats man kan dra efter att ha betraktat den socialdemokratiska miljöpolitiken de senaste åtta åren är att näringslivets kortsiktiga intressen alltid går före miljöpolitikens långsiktiga intressen. Det tycks vara en automatisk funktion i den socialdemokratiska regeringsmaskinen.

Den nyss nämnde Stefan Edman vädjade i somras i en debattartikel till Göran Persson att inte svika planerna på det gröna folkhemmet utan att skynda på genomförandet. Men det största problemet med den socialdemokratiska miljöpolitiken är egentligen inte att den genomförs för långsamt, utan att den skalat bort de gröna visionerna från miljörörelsen.

I slutet av 1980-talet svarade 62 procent av svenskarna att miljöfrågan var den viktigaste samhällsfrågan. Tio år senare var samma siffra 4 procent. Vad som hänt emellan dessa tidpunkter är att miljöfrågan tagits över av byråkrater och företagare. För dem är det viktiga inte att minska industrins och bilismens miljöfarliga utsläpp, stänga kärnkraftverkens förgiftande verksamhet, rädda underbara naturområden.

Nej, nutidens miljöpolitiker talar som matematiker. De räknar på utsläppsrättigheter, som ska handlas mellan länder till gällande marknadsvärde. Och varje land ska förstås försöka maximera sina 'utsläppsrättigheter'. Nutidens miljöpolitiker räknar också på skatteeffekter som kan gynna högteknologisk spetsindustri, för att öka den ekonomiska tillväxten och sätta allt fler hjul i rullning. Det säger sig självt att det inte skapas någon folkrörelse kring dessa matematiska akademiska verksamheter som nu för tiden kallas miljöpolitik. Och framför allt: det ger oss inte en miljövänligare värld, det visar de senaste årens kollaps för miljöpolitiken.

Nu har miljöbyråkraterna fått leka med matematik i åtta år, men något som kan kallas grönt folkhem har vi knappast sett till. Det är dags att de rester som finns kvar av miljörörelsen bryter banden till den socialdemokratiska regeringen, slickar såren och återuppväcker de goda samhällskritiska ideal som miljörörelsen kom fram med under 1970- och 1980-talen.