Det nya ramverket för fortsatta WTO-förhandlingar, som antogs nyligen, har hyllats som ett historiskt genombrott - inte minst i EU och USA. I själva verket är framstegen små. På flera avgörande punkter cementeras tvärtom dagens orättvisa handelsregler.

Samtidigt som näringsminister Leif Pagrotsky hyllar WTO-uppgörelsen som en 'förutsättning för att minska klyftorna mellan rika och fattiga länder' så varnar den indiska bondeorganisationen National Kisan Panchayat, som representerar majoriteten av landets bönder, för att uppgörelsen kan få förödande konsekvenser. 'Ramverket riskerar att bli dödsstöten för Indiens jordbrukssamhällen'. Via Campesina, den internationella paraplyorganisationen för småbönder och landsbygdsbefolkning, framför allt i syd, har sedan länge dömt ut det nya ramverket.

Ändå är det just dessa miljontals bönder i den fattiga världen som EU och USA hävdar gynnas av WTO-uppgörelsen. Vet de indiska bönderna inte sitt eget bästa? Jo, kruxet är att det nya WTO-ramverket upprepar redan givna löften från den rika världen, talar i vaga ordalag när det gäller avgörande frågor för världens fattiga och tillåter EU och USA att behålla omfattande jordbruksstöd. Några exempel:

* Att den rika världens exportsubventioner ska bort har upprepats gång på gång ända sedan WTO bildades - utan resultat. Men något slutdatum finns inte med denna gång heller. Och för USAs del gäller överenskommelsen bara en del av landets omfattande exportkrediter.

* Det är allmänt känt att indirekta exportsubventioner, genom inhemskt stöd och subventioner, är minst lika skadligt som direkta exportsubventioner. På denna front är åtgärderna i ramverket betydligt mer oklara.

* Med hjälp av förändringar av jordbruksavtalet kan USA öka sina inhemska subventioner med upp till 20 miljarder dollar per år.

* Eftersom inga konkreta åtgärder anges för inhemska subventioner, så ges ytterligare möjlighet för EU och USA att undvika att skära i subventionerna.

* När det gäller marknadstillträde och tullsänkningar är skyddsmöjligheterna i ramverket betydligt mer specifikt för de rika länderna än för utvecklingsländerna. Uppskattningar visar att 25 procent av EUs jordbruksprodukter kan komma att skyddas från liberaliseringar. Samtidigt är framstegen i förhandlingarna när det gäller fattiga länders möjlighet att skydda sina betydligt känsligare lokala jordbruksmarknader i stort sett obefintliga.

Är allt tal om ett genombrott en lögn? Nej, naturligtvis finns ljusglimtar. Att EU och USA över huvud taget satt på pränt att ta bort exportsubventioner och exportkrediter är ett resultat av påtryckningar, inte minst från den nyformade G20-gruppen med Brasilien i spetsen. Och att EU tillfälligt lagt planerna på nya avtal om investeringar, konkurrens och offentlig upphandling på hyllan är också det ett resultat av utvecklingsländernas påtryckningar. Men kritiken är hårdast från just de som enligt EU, USA och DNs ledarskribenter ska gynnas av de nya förhandlingarna: den fattiga världens småbrukare.