Det närmar sig presidentval i USA. Delstatssegrar räknas. Media publicerar varje ord, diskuterar procent, kampanjbudgetar och vem som sagt vad 2003. Dessvärre diskuteras sällan det nordamerikanska politiska system som cementeras i västvärlden som naturlig och självklar mall för demokrati. Att valet endast står mellan två personer, den ena mot den andra, tycks snart bli verklighet även i Sverige. Det senaste svenska mediavalet 2006 gav en tydlig intention på vilket politiskt klimat som blåser upp till storm. Kandidaterna hette då Fredrik Reinfeldt och Göran Persson. Blått mot rött.
Samma system och samma politik men med olika färg på naglarna.

Istället för att låta upprinnelsen till vem som efterträder George W Bush bli en väckarklocka och en verklig analys kring vart det svenska politiska klimatet blåser nickar svensk media lydigt instämmande till att det minsann spelar stor roll om nästa president är republikan eller demokrat. På kort sikt ja, men i det långa loppet kommer samma politik att diktera tredje världens villkor och fortsätta inspirera och legitimera i-världens dagordningar.

Sverige har tagit många steg mot ett tvåpartisystem, eller snarare en tvåblocksdemokrati, i vilken båda sidors ekonomiska och sociala förutsättningar efterapar varandra. I de försvinnande olikheterna förlorar ett demokratiskt system sin kärna. Själva integreringen av detta likriktade system har bland annat sin utgångspunkt i en missväxt ekonomisk världsordning och unioner som bygger sin expansion på herravälde, systembevarande och ekonomisk utpressningspolitik.

Vad den globala politiken allra minst behöver är fler länder som gör som Sverige och lutar över åt blockpolitik. 'Politik är att kompromissa', menar många svenska politiker. Politiskt kompromissande tycks vara just vad som försatt världspolitiken i det smala och syrefattiga klimat som råder: kompromissande för systembevarandets skull och endast inom marginalerna finns den demokrati som utgör självklar mall för väst.

Vi börjar nå punkten där kompromissandet och systembevarandet är de element som urvattnar själva begreppet, idén om allas lika rättigheter och värde, det vill säga folkstyre: demokrati.

Den svenska demokratin urholkas med till synes trendiga invändningar som att 'det finns inget annat alternativ' och 'klart vi ska in och påverka'. Miljöpartiet är exemplet på ett parti som 'moderniserats' och anammat detta tänk. Mp har centraliserats, språkrören närmar sig EU och har redan, drygt två år före nästa val, satt sig i knät på socialdemokraterna i hopp om en s-dominerad alliansregering. Ministerposter går före värderingar och ärlighet gentemot väljarna.

I politik är makt det primära och makt är enklare att uppnå med färre alternativ. Ett blocksystem i Sverige försvarar många med att det hindrar tveksamma partier, till exempel sverigedemokraterna, från att ta sig in i de politiska maktkorridorerna. Uppenbarligen är detta taktik och rädsla för att förlora makt och att behöva vara tvungna att besegra rasismen i talarstolen. Att gömma sig bakom rött eller blått är även övertramp av de demokratiska premisserna och innehåller rejäla doser av maktmissbruk. Blockpolitik utesluter inte bara rasister, utan kanske främst alternativa röster som i framtiden lär behövas i försvar av radikal miljöpolitik och som kritiker av rådande parlamentariska system, men de får det allt svårare att nå politiskt inflytande.

Vill allmänheten ha en rasistisk regering borde väl samma allmänhet ta ansvar för det, kan man tycka. 'Väljarna får den regering de förtjänar', säger andra. Hur låter ordspråket när det inte finns mer än två alternativ att rösta på? Modern, men ack så odemokratisk, demokrati?