Att olja inte tryggar en ekonomiskt hållbar utveckling är ingen ny insikt. Men det är en insikt värd att begrunda ånyo i en tid då både radikala och konservativa utnyttjar det svarta guldet i sin strävan efter antingen en 'ny världsordning' eller att bibehålla den rådande. Oljeindustrin försätter den geopolitiska balansen i gungning och ställer nationer beväpnade till tänderna mot varandra.
Både socialistiska och kapitalistiska ekonomier bygger på kortsiktiga inkomster från exploatering av naturresurser. Oljan är Venezuelas ryggrad i bygget av 2000-talets socialism. Det är varken hållbart eller mänskligt i längden.

Venezuela, Iran, Colombia och Irak är alla länder med rikliga oljetillgångar som de, i olika former, använt sig av för att skapa politiskt maktutrymme. Samtliga länder - varav två befinner sig i inbördeskrig och övriga två riskerar militära interventioner på grund av att de sitter på just olja - har världsmarknadens blickar på sig.
Den som har olja är en eftertraktad handels- och allianspartner. Den som har olja är ständigt bevakad, bearbetad och pressad. Den som inte följer världsmarknadens spelregler riskerar ekonomiska och politiska repressalier.
Irak invaderades för att USA inte klarar sig utan olja och 700 000 civila har dött sedan dess. Oljan förblir alltjämt den produkt som smörjer världsutvecklingen och formar den till den vansinnesfärd och dominopyramid som den är.
Tragiskt är att radikala stater begår samma misstag och inte erbjuder någon annan världsutveckling. Många stater som har olja kallar sig 'antiimperialistiska', till exempel Venezuela, men vid närmare anblick vid landets handelsvanor blir detta något motsägelsefullt. Även om president Hugo Chávez med goda intentioner slussar stora oljemängder för att bistå fattigare länders samhällsuppbyggnad bryter han inte den rådande världsekonomins premisser: oljeberoendet. Ett beroende som bibehåller denna socialt och ekologiskt osäkra världsordning där krig ständigt hotar den som inte säljer billigt.

Inflationen i Venezuela (23 procent) vittnar om en historia fylld av vansinniga militärdiktaturer, nyliberala åtgärdsprogram och maffialiknande högerregeringar som trots goda ekonomiska förutsättningar körde landet i botten.
Chávez har stabiliserat ekonomin (dock inte i den takt man hoppats på), satsat på det offentliga och satt landet i rörelse. Men trots det, och trots nordamerikanska blockintentioner och oppositionella sabotageförsök, visar Venezuela upp ett modernt och allt vanligare dilemma: en stark ekonomi byggd på medgång, men som helt saknar framtidstänk och hållbar grund.
Den radikala reformprocessen i Venezuela är beroende av oljans inkomster, och utan fortsatt oljehandel skulle revolutionen lida svåra förluster. Det gör revolutionen till ekologiskt ohållbar och, den dag oljan sinar, döende.

Oljan sägs ha smörjts färdigt om 50 år. Ändå lever världen vidare med förnekelsens ansiktsuttryck. Den höga inflation och tröga sociala återhämtning som självtitulerade radikalare regeringar visar upp tyder på att inte heller de har lärt sig läxan från sina 'imperialistiska' motståndare: att en ekonomi byggd på exploatering av naturresurser och den kapitalistiska marknadens godtyckliga kurvor inte leder till någon global stabilisering eller större frihet för tredje världen. Varken mänsklig, fredlig, ekologisk eller ekonomisk. Samma beroende kvarstår, men med andra världsherrar.