I torsdags uppfyllde FARC-gerillan i Colombia till sist sitt löfte och frigav två av de många hundra personer som de håller som gisslan. Om det colombianska inbördeskriget tar en vändning eller inte på grund av det återstår att se, men klart är att Colombias president Álvaro Uribe blev tagen på sängen.
Uribe kunde inte annat än gå med på att låta Venezuelas Hugo Chávez säkerställa gisslans ankomst, även om det torde ha svidit beskedligt med tanke på att Uribe tidigare i vintras sparkade just Chávez som officiell medlare mellan colombianska regeringen och FARC-gerillan. Orsaken till det beslutet var, enligt colombianska myndigheter, att Chávez och FARC fört samtal utanför protokollet, och i presidentpalatset Miraflóres.

I den colombianska konflikten, som snart fyller 50 år och har tusentals civila offer och fyra miljoner internflyktingar på sitt samvete, har år 2007 varit ett 'händelserikt' år, positivt och negativt sett. Huvudstaden Bogotá fick sin förste borgmästare från den demokratiska vänstern, antalet militära mord av civila har fördubblats under Uribes tid som president och den politiska förföljelsen av vänsteroppositionella, studenter, fackligt aktiva och människorättsaktivister har intensifierats.
Till råga på det har ytterst dålig och undergrävande publicitet kastats över det colombianska maktetablissemanget sedan en rad skandaler grävts fram till ytan och orsakat bland annat en utrikesministers - María Consuelo Araújos - avgång. Detta sedan förbindelser med paramilitära terrorgrupper bevisats och tvingat ett multinationellt företag - bananjätten Chiquita Brands - att erkänna att man lejt paramilitärer för att mörda fackliga företrädare.

Omvärldens reaktioner mot det politiska kaoset och de statsbeställda övergreppen har varit pinsamt tysta. Varken EU eller USA har, på grund av ekonomiska intressen och den geopolitiska bricka som politiskt högerstyrda Colombia innebär i ett annars vänsterdominerat Latinamerika, höjt rösten mot Uribe. Istället fortsätter man att backa upp Uribes regering med militärt bistånd och gynnsamma handelsavtal.
Det finns många politiska poäng att vinna i den colombianska konflikten. Och tydligt är att FARC vunnit lite god publicitet i omvärldens ögon sedan man gått med på att släppa tre ur gisslan i en humanitär överenskommelse.
För Hugo Chávez är den humanitära överenskommelsen en politisk seger, och ett bevis på att han är kapabel att medla mellan regering och gerilla om viljan till försoning från båda parter verkligen skulle finnas där.

Det återstår som sagt att se hur nästa steg ser ut, och om det över huvud taget tas ett sådant. FARC har gjort sitt schackdrag, man har gjort det inför omvärldens ögon och dragit ner byxorna på en till synes handfallen Uribe, som efter sparkandet av Chávez som medlare blev tagen på sängen av gesten. Detta verkar också vara frigivningens egentliga baktanke; att skämma ut Uribe. Och med tanke på de usla relationerna och stängda gränserna mellan Venezuela och Colombia under den senaste tiden var Chávez inte sen att utnyttja situationen for att återställa lite politisk glans. Det är svårt att föreställa sig att han inte också kommer att använda sig av den politiska segern inför framtida samtal med den colombianska staten.
Den colombianska konflikten är lika mycket en krigszon som ett ställningskrig. Det uppriktiga hatet mellan Uribes regering och gerillan förblir alltjämt den främsta stötestenen inför fortsatta samtal - än längre till en rättvis fred i Colombia.