Den filippinska arméns storoffensiv mot den islamiska separatistgerillan, MILF, har tvingat förespråkarna för autonomt styre av den södra spetsen av Mindanaoön till förhandlingsbordet. Gerillan har i drygt två decennier uthärdat ett lågintensivt gerillakrig mot den filippinska staten med krav på större rättigheter för landets muslimska minoritet, i det annars starkt katolskt präglade Filippinerna. Kriget har skördat många civila offer både i städer och på landsbygden. Regeringsförhandlaren Rodolfo García har deklarerat att islamistgerillan gått med på samtal och 'demokratiseringar', något som troligt välkomnas som en länge åtrådd 'politisk framgång' för den skandalomsusade presidenten Gloria Arroyo. En framgång byggd på militär styrka som den anti-muslimska världsordningen lär glädjas åt.
2006 beräknades av MR-organisationer som det värsta året för mänskliga rättigheter i Filippinerna sedan diktatorn Ferdinand Marcos tid, ett år som räknade till drygt 700 mord på vänsterpolitiker, studenter, jurister och journalister. Även förföljelsen av muslimer har varit vardag sedan många år tillbaka, och antagit en intensivare form sedan 11 september 2001. Då landet är nära handelspartner och ideologisk bundsförvant till Vita husets terroristkrig har södra Filippinerna blivit hemvist för nordamerikanska militärbaser och sökande efter al-Qaida-fraktioner. MILF-gerillan bildades emellertid inte av al-Qaida, vilket somliga försöker göra gällande för att svartmåla dem inför de kommande förhandlingarna, utan av fattiga muslimer som förföljts av katolska kyrkan med filippinska statens stöd.

Arroyo är inte särskilt ifrågasatt av USA eller EU trots sin hårdföra politik mot oppositionella och trots sina många dokumenterade och av henne själv erkända skandaler (bland annat erkände hon i tv att hon valfuskade till sig presidentposten). Striderna under de senaste månaderna hade ett inbördeskrigs form och skördade nära hundra dödsoffer. Mitt bland nyhetsnotiser om maoist- och islamistgerillornas avfyrade skottsalvor mot arméns framflyttade positioner har regeringen passat på att intentifiera sin lågintensiva krigföring mot landets oppositionella. Fredsförhandlingarna i Kuala Lumpur lär således kasta behagligt ljus över den filippinska staten samtidigt som ideologiska västmedier lär utnyttja möjligheten att återigen koppla samman muslimer med terrorism och våld. En massmedial frontlinje som blivit ett vanligare och aggressivare fenomen, där utarmade befolkningars försök till resningar beskrivs som terrorism och där religiösa livsåskådningar, inte svält och orättvisor, nämns som huvudorsaker.
Förföljelsen av vänsteroppositionella och muslimer i Filippinerna följer ett tydligt mönster som blivit mode i demokratiska stater. Med terrorism som invändning legitimeras inskränkningar av rättigheter, misstänkliggöranden av ifrågasättare och övervakningssystem som installeras med vaga terroristskäl som invändning. Under de senaste åren har öppna demonstrationer mot Arroyos icke-legitima regering blivit allt vanligare, något som under tidigare korrumperade regimer annars lyst med sin frånvaro. I Filippinerna lever en lång historia av kolonialism och korruption kvar, som diktaturepoker och skendemokratiska regeringar har sett till att hålla vid liv för att befolkningen inte ska höja några röster eller kräva rättigheter.

Missnöjet och misstron till maktetablissemanget har alltid funnits i Filippinerna, men nu börjar det emellertid anta en ton, höja bröstkorgen och öppet kräva reformer i det rakt igenom nyliberala samhällsbygget. Därför gör regeringen detsamma, och antalet MR-brott begångna av staten ökar. Omvärlden tycks dock stödja det senare. Företag ser i Filippinerna en lydig rekryteringsbas till låglönearbeten utan fackliga besvär och landet är viktigt för USA:s asiatiska säkerhetspolitiska intressen. Att 'fredsförhandlingar' nu uppmärksammas utan att man samtidigt kräver att regeringen respekterar mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och protestfrihet är tydliga indikationer på vilka intressen som prioriteras i en region, Sydostasien, som världsmarknaden ganska svajigt balanserar på.