Lokalvalen i Colombia bekräftar en tydlig trend i Latinamerikas mest konfliktdrabbade land: den demokratiska vänsterns frammarsch. En trend som inleddes förra året i och med presidentvalet då vänsteralliansen Polo Democráticos (PDA) kandidat Carlos Gavirira fick 1,5 miljoner av rösterna, den dittills största seger den colombianska vänstern åtnjutit under landets trettio år långa tid som, på pappret, fungerande parlamentarisk demokrati.
Lokalvalen föregicks av en våldsvåg och flera mord på lokalpolitiker som tänkt ställa upp i valen. Upprinnelsen till valdagen var en bisarr blandning av förakt för de bräckliga demokratiska verktygen befolkningen har att använda sig av, samtidigt som det bör ses som en på ett illa valt sätt demonstrerad kritik mot den colombianska kulissdemokratin.

Paramilitärer och gerillaförband är troligen de ansvariga för de hot och mord som föregick valen. Paramilitärer har gjort en trend av att ockupera mindre samhällen och mörda opponenter till de politiker som sitter i skuld eller beskyddas av dem. I ett land med orättvis jordfördelning utan jordreformer i sikte är denna politik dessvärre förekommande och något det smala colombianska maktetablissemanget i längden tjänar på. En politik som prioriterar övergödda godsägare och välbetalda regionspolitiker med ena foten i näringskedjan framför majoritetens behov av en fungerande offentlig sektor.

Carlos Gaviria har själv under upprepade tillfällen, bland annat i talarstolen i EU-parlamentet i Bryssel, förkastat Colombias demokratiska legitimitet. Uttalanden vilka med tanke på den alarmerande människorättssituationen, förföljelsen av fackliga företrädare, vänsteropponenter och det upptrappade våldet inte bara överensstämmer med hans verklighetsbild, utan även borde kasta större ansvar på omvärlden att fördöma den sittande regeringens brist på respekt för mänskliga rättigheter.
Gavirias Polo Democrático vann en jordskredsseger i huvudstaden Bogotá och stadens nye borgmästare heter Samuel Moreno. Att PDA nu tillskansat sig oemotsagd politisk legitimitet med hjälp av väljarnas röstsedlar i landets politiska hjärta innebär att president Alvaro Uribes regering och dess avlönade paramilitära grupper får allt svårare att med våld, hot och lögner försöka röja den colombianska vänstern ur vägen.
Under Uribes snart två gångna mandatperioder har våldet och repressionen mot samhällskritiker och folkvalda oppositionspolitiker ökat markant i samband med den militära krigföringen mot gerillagrupperna. Nu sitter vänstern på den näst viktigaste politiska posten i landet, något som är historiskt.

Men i kölvattnet av den demokratiska vänsterns frammarsch klamrar sig ändå ett annat, lika verkligt Colombia kvar. Där har antalet civila dödsoffer till följd av militärens kulor närmast fördubblats under den gångna femårsperioden, till 955 stycken mellan 2002 och 2007.
Men att allt större delar av befolkningen väljer att lägga sin röst på Polo Democratico är inte enbart en framgång för de röster som förespråkar radikala ekonomiska och sociala förändringar i Colombia. Det bör också ses som en svidande kritik av den rådande, ytterst bräckliga demokratin, vilken de konservativa partierna och deras massmediala forum, med demokratin som täckmantel, än så länge har monopol på.