Vi lever i en tid av sanktioner. Regeringar och lobbyorganisationer med särintressen tycks ha fria händer att hur som helst kasta ekonomiska trångmål och blockader i den riktning som önskas. Utan att ärligt rättfärdiga sanktioner lutar man sig mot den geopolitiska instabilitet som råder i dag med terrorism, ondska och olja. Är det inte kärnvapen eller mänskliga rättigheter är det missbehagliga regeringar som ska straffas för att de inte efterlever den liberala agendan. Samtliga inblandade i dagens politiska soppa tycks vara lika goda kålsupare i den illavarslande utvecklingen.

Sanktioner som fenomen kan försvaras, men i många fall strider sanktionspolitiken - som innebär att länder i olika utsträckning försätts i karantän utan möjligheter till handel eller diplomatisk kontakt med omvärlden - mot folkrätten. Så varför tillåts denna politik? Svaret är: för att den kan.
Ekonomiska blockader drabbar sällan eliter eller regeringar. Nordkoreas, Burmas och Irans ledare lider inte av att omvärlden stänger dörrar för dem. Civilbefolkningar, däremot, drabbas hårt av indraget bistånd och handelsblockader. Sällan har sanktioner fått missbehagliga regeringar på fall. Sanktionspolitiken är heller inte konsekvent, relationerna med väst utgör snarare en trygghet. Saudiarabien, Colombia och Israel är exempel på detta legitimerade hyckleri.
Saudiarabien är en diktatur som systematiskt bryter mot i stort sett alla rättigheter FN har slagit fast att varje individ har. Men med tanke på oljan och investeringar i såväl EU:s som USA:s världsdominans hålls det tyst om förtrycket, offentliga halshuggningar och kvinnors uteblivna rättigheter. Olja och geopolitisk stabilitet går före allas lika värde och förutsättningar. Västs dövöra för befolkningens lidande i Colombia är skrämmande. Fastän regeringen antagit en aggressiv krigföring mot den demokratiska oppositionen talas det inte om påtryckningar utifrån, än mindre om eventuella sanktioner för att förmå landet att respektera de mänskliga rättigheterna. Även här är baktanken, som alltid, fortsatt politiskt och ekonomiskt inflytande.

Ständigt beväpnade Israel tillåts ha kärnvapen medan Iran, som ännu inte bevisats sitta på några, riskerar militära interventioner grundad på misstankar och aggressiv lobbyverksamhet från Vita huset. Varför ska någon få ha kärnvapen, frågar man sig. En tydlig strategi och urvalsprocess döljer sig i världspolitiken. Länder som protesterar mot rådande världsordning fryses ut eller störtas. Sanktioner sägs verka för att försvara mänskliga rättigheter, men de verkliga intressena rör inte civilbefolkningar, utan makt och profit. Civilbefolkningar är dem man påstår sig ha utfört dessa otaliga statskupper, invasioner och hemliga krig för. Naturresurser och parlamentariska system hamnar ofta i utlandsföretags och toppolitikers händer. Marionettregeringar lyder västs minsta vink. Den geopolitiska maktbalansen avgör vem som kan bedriva ekonomisk krigföring, bestämmer vem som har rätt att utfärda sanktioner och mot vem. De premisser väst ofta försvarar sin politik med (FN:s konventioner för mänskliga rättigheter) lever de själva knappast upp till. USA:s och EU:s trovärdighet som demokratins främsta förespråkare är förspilld och de borde diskvalificeras som legitima genomdrivare av ekonomiska och politiska sanktioner, denna allvarliga form av vuxenmobbning.

Är det med resta murar och krig mot terrorismen som svepskäl som Mellanöstern ska 'tvångdemokratiseras'? Eller är det blott en del av ett simpelt maktspel på människors bekostnad i en värld där allt är till salu: naturresurser, människor, rättigheter? Svaret låter annorlunda beroende på vem man frågar, men det förklarar mycket om vilka intressen som står på spel. Vägen till demokrati torde gå via samtal. Ändå är det med sanktioner väst inför omvärlden demonstrerar sin tveksamma vision av demokrati.