Svensk media är väldigt uppmärksam på den politiska utvecklingen i USA. Delvis med rätta, med tanke på landets betydelse kring ekonomiska kurvor och säkerhetspolitiska positioneringar.
Men svensk media är även duktig på att ohörsamt instämma i att det är en stor demokratisk händelse när Vita huset vart fjärde år tilldelas ny eller gammal personal.
Såväl demokrater som republikaner står långt till höger på den politiska skalan - de har upprättat ett politiskt system som går ut på att dela på den politiska makten. Konkurrensen gäller regeringsposter och skillnader kring ställningstaganden finns, framför allt kring ockupationen av Irak, men de är ense om nödvändigheten att stänga dörrar för nya politiska rörelser, åsikter och ekonomiska visioner.

De premisser samhället USA utstakat är ingen president benägen att ändra på. I maktens korridorer - långa och smala som motorvägar mellan Vita huset, Wall Street och Pentagon - vet samtliga vad de ska göra. Det behöver inte ens yppas eller skrivas ner. USA:s politiska trovärdighet ifrågasätts sällan, fastän den i dag efter George W Bushs nära två mandatperioder är körd i botten. Bushadministrationen har tydligare och fortare än någon föregångare lyckats uppvisa den nordamerikanska agendan: total politisk och ekonomisk kontroll.
Fastän Bush personligen avgår efter två mandatperioder har dennes stab skadat förtroendet för världspolitiken på mycket lång sikt. De klyftor som den militära, ekonomiska och sociala politiken från Vita huset har inneburit och kommer innebära för kommande generationer är ohållbara, men här för att stanna. En mogen antiimperialistisk medvetenhet har vuxit fram jämns med Bushs politik, som istället för lågintensiv och hemlig krigföring uppvisat en sällan skådad rädsla och förhastade politiska beslut som fört med sig två direkta ockupationer av suveräna stater i Mellanöstern och upptrappat tonfall mot icke neoliberala ekonomier. Medvetenheten kring USA:s egentliga intentioner bakom fagra ord om 'frihet och demokrati' har i informationssamhället varit förödande för den nordamerikanska makteliten.
Och vem som än efterträder Bush kommer ha mycket svårt att försöka resa något förtroende för USA:s politik i omvärldens ögon.

Frågan är om USA ens har råd att vika av från den politiska vansinnesfärd som Bush lett landet och hela världen in på. Börserna är oroliga, tredje världens skuldrabatter planteras flitigt, klimatet ligger döende och instängt i profithungriga toppolitikers händer och superstaten USA:s ekonomiska syre - kriget - måste fortgå för att landet inte helt ska falla samman. En blick bortom storstäderna uppvisar ett u-land innanför världens rikaste lands gränser. Stormen Katrina och den manipulerande rekryteringen av fattiga människor som slåss mot civilbefolkningar och gerillor i Mellanöstern bevisar de sociala orättvisor som gör att USA står upp.

Omkring Bush har rådgivare, ministrar och högra händer offrat sig och avgått för att försöka rädda det neokonservativa ansiktet från total nedfläckning. Men demokratin återvänder inte till USA bara för att nästa president heter Hillary Clinton. Hon vet dagordningen, att USA:s maktminoritets intressen måste gå före alla andras. Före den egna befolkningen där miljontals lever i dokumenterad fattigdom, före omvärldens invändningar mot krigshetsen och den ekonomiska missväxten och absolut före miljöns rop på hjälp. Därför är det ett måste att än mer uppmärksamma de rörelser och röster som inte accepterar Vita husets politik, de som inte är intresserade av egna politiska karriärer, utan helt enkelt av en bättre värld.