Regeringen meddelade också nyligen att drygt fem miljoner hektar mark har återbördats till staten. Mark som regeringen menar till stor del är obebodd och ej i bruk, enorma ytor som nu är tänkt att hjälpa landets brokiga ekonomi på fötter genom att ge bönder möjlighet att odla sin egen mark och bilda kooperativ. Morales meddelade strax efter sitt tillträde att naturgasen, Bolivias största inkomstkälla och livlina då landet är avskuret från kustkontakt med Stilla havet, skulle förstatligas. Det vållade stor uppmärksamhet.

Landets vita överklass och liberaler i väst med multinationella företag och medier i spetsen protesterade och lyfte fram reformen som exempel på en farlig utveckling i den “indianska revolutionen“. Bolivia har börjat ta itu med sina sociala klyftor och det är naturligt att alla inte är överens om vägen Morales och hans regering har valt. Tills nyligen levde den vita minoriteten oemotsagd på majoriteten av landets resurser, medan den indianska majoritetsbefolkningen, Morales väljarbas, levde på smulorna som blev över.
Stora förändringar på kort tid har blivit politisk verklighet i Bolivia och andra delar av Latinamerika. Vänsterprogressiva regeringar har gått samman och bildat integrationsprojekt och format ekonomiska regionalavtal i syfte att skaka av sig beroendet av väst, framför allt USA. Att Bolivias konstitution skrivits om till fördel för dem längst ner i samhället samtidigt som en så åtrådd naturresurs som gas ser ut att förstatligas hade inte varit möjligt utan såväl inhemskt som kontinentalt stöd.
– Vi gör det som tidigare administrationer låtit bli att göra, har Evo Morales kommenterat de sociala reformerna.

Trots decennier av nyliberal politik där den fria marknaden och externa krafter fick härja fritt försvann aldrig ekonomiska orättvisor, utan fördjupades. Hunger och orättvis samhällsfördelning skrek efter en ny politik. De gångna tjugo månaderna har varit rekordår för Bolivia, inte sedan år 1940 har BNP:n ökat som den gjorde 2006, 4,6 procent, småföretagsamheten har sprattlat till liv igen och exporthandeln börjar normaliseras.

Än känns det för tidigt att legitimera de varningssignaler kring utvecklingen i Bolivia som många politiska makter försöker tända. Än ter sig den “indianska revolutionen“ vara en ärlig social resning underifrån med sikte på en samhällsomvandling som avväpnar rasismen som tidigare styrt i landets politiska och ekonomiska korridorer. Medlen man använder sig av är utbildning, deltagande och demokratiska reformer. Flera förändringar Morales regering drivit igenom ansåg många var omöjliga med tanke på den vita politikens maktkultur. Men Latinamerikas största offer under kolonialismen har på ynka tjugo månader, med mod, bevisat motsatsen.