Debatt


Angela Aylward
Fria.Nu

Sahlgrenskas regler missgynnar lesbiska

År 2005 kom lagen som ger lesbiska samma rätt som heterosexuella par att insemineras genom sjukvården med donerad spermie. En granskning av lagens tillämpling inom Sahlgrenska Universitets sjukhus visar att deras tolkning av lika rätt till behandling utgår från en hetersosexuell norm, skriver Angela Aylward och Christina Alvelin.

Den heterosexuella normen innebär att lesbiskas faktiska förutsättningar inte tas i beaktande vilket får till följd att samhällets resurser prioriteras utifrån heterosexuell infertilitet. Regelverket inom SU innebär att såväl heterosexuella par som lesbiska par kan sättas upp i donationskön först efter två års förhållande. Men vägen fram till donationskön är väldigt olika för hetero respektive lesbiska, och här i ligger snedfördelningen av resurser samt diskriminering av lesbiska.
Donationskön är det sista alternativet för heterosexuella som erbjuds en infertilitetsutredning, utökad information, kuratorskontakt samt olika behandlingar såsom till exempel hormonstimulering och provrörsbefruktning innan donationskön blir aktuell. För lesbiska är tvärt om donationskön det första (och enda) alternativet, varför lesbiska borde få tillgång till denna vård lika snabbt som heterosexuella får tillgång till 'sitt' förstahandsalternativ. Men så resonerar inte SU, utan man väljer att kräva att lesbiska ska ha en 'stabil och bestående' relation som varat i minst två innan man kan sätta upp sig i kön. Där efter är väntetiden i kön 2 år, i praktiken får lesbiska alltså vänta i 4 år på sitt 'försthandsalternativ'. Detta ska jämföras med heterosexuella som börjar utredas efter 1 år och som kan få behandling med provrörsbefruktning efter 2 års förhållande.
SU förefaller överhuvudtaget inte ha beaktat lesbiskas förutsättningar. Inte nog med att riktlinjerna på hemsidan inte uppdaterats på över 2 år och fortfarande anger att lesbiska inte kan tillåtas enligt lag att insemineras, dessutom anges att heterosexuell infertilitet kan börja utredas tidigare än efter 1 år om det föreligger en känd faktor för infertiliteten. Vad kan vara en mer känd faktor än det biologiska faktum att två kvinnor inte kan få barn tillsammans? Trots denna kända faktor till infertilitet, ställs krav på lesbiskas relation och vi menar att det är en godtycklig 2-års gräns som anges. Oss veterligen finns inte i lagtext eller angett i socialstyrelsens författningssamling att det är just 2 år som ska vara gränsen för en stabil och bestående relation. Tvärtom anges att parets lämplighet bör prövas med hänsyn till mannens och kvinnans ålder utifrån såväl ett medicinskt som psykologiskt och socialt perspektiv. Så varför, då väntetiden i kön är 2 år, tillåts inte lesbiska att sätta upp sig i kön direkt då relationen kommer att ha blivit över två år när det väl är dags för insemination?
Vi kan inte tolka SU:s agerande på något annat sätt än att SU, när den nya lagen infördes, agerat i ren panik och tänkt 'nu kommer det en våg av lesbiska kvinnor, hur ska vi mota bort dem så att de inte tar för mycket resurser av de heterosexuella parens infertilitetsbehandlingar'?.
Önskemålet för lesbiska och heterosexuella infertila par är lika men ändå olika. Båda par vill ha barn och kan inte få det utan hjälp från hälso-sjukvården. Sjukvårdens skyldighet bör därvid vara att erbjuda båda grupper lika mycket resurser, men i den form som utgår från det aktuella parets förutsättningar. Allt annat är diskriminerande.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu