Marockos ockupation
Samtalen mellan Västsahara och Marocko den 10–12 augusti i New York gällande en lösning för Afrikas sista koloni strandade innan de knappt hann inledas. FN hade, sent omsider och aningen oengagerat, tagit initiativet att återupprätta direkta samtal gällande den marockanska ockupationen och kolonialiseringen av det självständiga Västsahara. Mötet var det första mellan de två arabiska staterna på tolv år, då självständighetsprocessen helt bröt ihop efter att en folkomröstning om Västsaharas framtid systematiskt förhalats och saboterats av det marockanska monarkistyret. Marocko har med väldigt luddiga formuleringar uttryckt en öppning för ett autonomt Västsahara, fortsatt politiskt och ekonomiskt underställt Marocko.
Västsaharas president och ledare för befrielserörelsen Polisario, Mohammed Abdelaziz, förkastade autonomiförslaget och hade kommit till New York med förhoppningar om en uppbackande världsopinion, som inte har förkastat Marockos autonomiförslag som helt går emot folkrätten. Marockos indikationer att legalisera den helt igenom illegala ockupationen må ha förkastats av Västsaharas ledare, men utan påtryckningar från väst riktade mot Marocko lär ingenting alls hända.
Marocko kontrollerar de ockuperade områdena av Västsahara där västsaharier förbjuds tala sitt eget språk eller tillämpa sina egna kulturella och sociala riter. Ekonomiskt har Marocko sålt ut naturtillgångar på västsahariskt territotium, bland annat fiskevatten och naturgas, vilket bland andra EU och svenska företag antagligen föredrar att prospektera via marockanska händer. I hemliga fängelser i Uralbergen hålls politiska fångar inspärrade utan rättsprövningar. Att uttala sig för ett fritt Västsahara i Marocko är förbjudet enligt lag.
Det är oklart hur Marocko och Västsahara ska kunna återuppta några samtal när läget är så pass låst. Marocko lär fortsätta att systematiskt försena och förhala situationen. Därför är det mångt upp till omvärlden att agera och visa solidaritet med det västsahariska folket som under drygt 30 år levt som flyktingar och under skoningslöst marockanskt förtryck i sitt eget land. Dessförinnan var landet en spansk koloni, som i och med militärdiktatorn Francisco Francos död i mitten av 70-talet i hemlighet överläts åt Marocko. I dag lever 180 000 västsaharier i flyktingläger vid den algeriska gränsen i ytterst ogästvänlig ökenterräng utan rinnande vatten eller framtidsutsikter. Polisario har inte uteslutit en återupptagen väpnad kamp mot den marockanska ockupationen, en desperat väg mot självständighet öga mot öga med en högteknologisk och välgödd armé med USA-sponsrade vapen. De strandade samtalen i New York förde inte Västsahara närmare den självständighet de 1976 av FN förklarades ha rätt till. Västsaharierna är övergivna med hoppet att det inte måste dröja ytterligare tolv år innan FN återigen tar sitt ansvar och för Västsaharafrågan överst till dagordningen.
