Kanske kan man säga att det var i januari 2006 som justitiekansler Göran Lambertz blev känd för en bredare allmänhet. Åtminstone var det då han initierade en debatt vars svallvågor ännu långt ifrån lagt sig.
I en intervju med Sveriges radio riktade han skarp kritik mot flera rättsvårdande myndigheter. Mot domstolarna – som har bråttom och inte ställer tillräckliga krav på bevisning. Och mot polisen – som ljuger, antingen för att skydda varandra eller för att få till stånd fällande domar.
Upprörda reaktioner lät inte vänta på sig. Polisförbundets ordförande menade att uttalandena förolämpat en hel yrkeskår och uppmanade regeringen att ta justitiekanslern i örat. Rikspolischefen kallade kritiken grundlös och svepande.
Göran Lambertz håller inte med. Han har samlat dokumentation för ett flertal fall där det finns belägg för att poliser farit med osanning, och han menar dessutom att vetskapen om detta är utbredd bland landets jurister.
– Jag minns att jag fick höra det redan när jag började som notarie. Då var jag 26 år, säger han.

Varför är det då inga högt uppsatta jurister som sagt detta innan du påtalade det?
– Jag vet inte, det är lite gåtfullt faktiskt. Jag tror att många har den här kunskapen, och visst tycker man att det är för jäkligt, men samtidigt Jag kan faktiskt inte förklara. Det gick 30 år för mig innan jag sa det. Men nu som justitiekansler känner jag att jag har ett ansvar för att berätta det utåt, det gjorde jag väl kanske inte tidigare Men kanske är det egentligen inte så gåtfullt. Någon som känner det juridiska systemet inifrån hade sannolikt kunnat förutspå åtminstone en del av reaktionerna, vilket säkerligen haft en avskräckande effekt.
Det kanske är en möjlig förklaring, men är det en godtagbar ursäkt? Inte enligt justitiekanslern.
Att inte dömas på felaktiga grunder är en mänsklig rättighet, och Sveriges domare och nämndemän har ett personligt ansvar för att den rätten inte kränks.
– Det ansvaret är hundraprocentigt. De ska inte döma någon om det inte är fullt bevisat att personen är skyldig, eller bevisat bortom rimliga tvivel som det heter.
Och de har ett odiskutabelt ansvar att döma utifrån sin egen övertygelse.

Tas då detta odiskutabla ansvar?
Justitiekanslern anlägger en besvärad min när han får frågan, men behöver ingen betänketid för att svara.
– Tyvärr tror jag inte att man tar det ansvaret riktigt. Det finns en tendens till att man inte kan säga att polisen ljuger, hela vårt system bygger ju på att de inte gör det.

Hur åtgärdar man problemen?
– Dels genom att få polisen att inse vilket oerhört ansvar de har, de måste sopa helt rent. Det andra är att man som domare måste skärpa sig. Domare har inte en roll som går ut på att försvara ett system som det borde vara, och får inte tillåta sig att slira i sina bedömningar.
Det är här som Göran Lambertz anklagelser berör en verkligt känslig punkt i det juridiska Sverige. Uppfattningen att polisen inte är ofelbar är inte ny. Den har tidigare, upprepade gånger, framförts av politiska och sociala rörelser av skiftande färger. Av asylsökande, hemlösa och missbrukare. För att bara nämna några.
Men den har aldrig i modern tid framförts av en så högt uppsatt juridisk instans.
Kritiken uppfattades, av reaktionerna att döma, som mer än obekväm. Snarare som ett hot mot systemet i dess helhet.
Christian Diesen och Madeleine Leijonhuvud, båda medialt profilerade juridikprofessorer vid Stockholms universitet, gick i en upprörd artikel på DN debatt till hård attack mot Göran Lambertz:
JK:s utspel och den spegling detta fått har, som riksåklagaren Fredrik Wersäll formulerade saken vid en av Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen anordnad debatt, lett till vad som kan vara en irreparabel skada för svenskt rättsväsende.

Justitiekanslerns roll är att övervaka myndigheter och tjänstemän, och väcka talan i mål som bedöms vara av allmänintresse. Att justera det juridiska maskineriet då det felar. Att däremot sabotera tilltron till detsamma borde vara det sista som ligger i uppdraget.
När justitiekanslern ombeds svara på kritiken ger han något oväntat sina belackare rätt i sak. Han har skadat rättsväsendet. Med flit.
– På kort sikt har jag nog skadat det. Jag har gett det ett sår och skadat förtroendet för det. Och det har jag gjort högst medvetet. Man måste börja ett sådant här arbete med att reda ut det som är fel. Sedan kan man laga det och bygga upp och förbättra det.
Av större betydelse än den faktiska kritik som framfördes är sannolikt det faktum att Göran Lambertz uttalanden var en pionjärgärning. Ett normbrott i ett land där gränsen mellan tjuv och polis alltid varit lika klar och okomplicerad som i sällskapsspelet med samma namn. Att ifrågasätta ett sådant samförstånd är inget för den som räds kritik. Men som särskilt modig betraktar sig justitiekanslern inte.
– Det gör jag faktiskt inte, för jag riskerar ingenting. Ämbetet är på livstid, ingen kan sparka mig. Och om någon ogillar mitt jobb kan de inte skada mig. Så nej, jag känner mig inte modig.
Modig eller inte, efter att han kritiserat polis och rättsväsende är frågan om det finns ytterligare några heliga kor kvar att slakta. Justitiekanslerns svar är: kanske.
– Vi har tittat på Göteborgshändelserna. Jag har haft medarbetare som läst flera domar och nu har det landat hos mig. Särskilt är det ett fall som intresserar. Det där nederländske Maarten Blok frikändes från anklagelser om grov misshandel och våld mot tjänsteman sedan hans advokat lyckats påvisa att polisen ljugit i rättegången, säger Göran Lambertz.
– Det är tydligt att åtminstone någon av poliserna inte sa sanningen, men sedan blev han ju frikänd så det är ju bra. Intrycket av flera andra domar är att straffen blev osedvanligt stränga, sedan vill jag inte uttala mig om bevisbedömningen.

Beslutet om huruvida de omdiskuterade händelserna i juni 2001 ska bli ett fall för justitiekanslern fattas först i höst.
Att underminera förtroendet för rättsstaten är ett tidskrävande jobb, och innan Göran Lambertz eventuellt tar sig an Göteborgshändelserna väntar sommar och ledighet.
– Vi ska bila i USA, jag och familjen, säger han och ser belåten ut. Kust till kust, från New York till San Fransisco. Det är en resa vi har velat göra länge.