Antikolonialismens förkämpe Frantz Fanon menade att det är de förslavade, exploaterade och koloniserade som själva måste resa sig och på egen hand frigöra sig. Den inställningen är riktig men efterlevs dessvärre inte i dagens Afrika. Kontinenten är inträngd i ett hörn och enda presenterade väg ur postkolonialismens avstannade utveckling är en tvångsvandring via ekonomiska åtgärdsprogram och lånefällor hos stater eller instutitioner i väst. Millenniemålet, det vill säga målet att halvera världsfattigdomen före år 2015, är bara ett fint ord utan framtidsutsikter. Inget land söder om Sahara närmar sig den horisonten, enligt FN:s egna rapporter. Millennieprojektet är ett bevis på västs Afrikapolitik, alltjämt trogen koloniala strukturer, rasism och inställningen att afrikaner själva inte är kapabla att bestämma över sin utveckling. Afrika är ingen självständig kontinent, snarare en inkomstkälla för väst.

I dag går fler barn i skolan, men ökningen av antalet personer som lever på mindre än en dollar per dag är, liksom sjukdomsepidemierna, alarmerande. Hiv-spridningen i södra Afrika kan liknas vid ett långsamt folkmord eftersom västs tafatthet och katolska invändningar inte sänder de bromsmediciner som är av nöden. Ämnet var heller inte av intresse för G8-mötet som hellre diskuterade frihandelspolitik med en utvald afrikansk stat - Sydafrika.
EU är i dag drömmen för många sysslolösa afrikaner (liksom USA är slutmålet för miljontals latinamerikaner) som vallfärdar till flyktingläger, städjobb hos vinstgående företag eller till sin egen död längs Saharas ökenslätter. Att stormakter alltjämt utmålar sin egen politik som enda förebild för ett fungerande samhälle tecknar sina spår över tidigare koloniserade kontinenter, då stormakters och tillika före detta kolonialherrars brutna löften och passiva hållning kvarhåller tredje världen i ett kolonialt väntrum utan möjlighet att förändra sin situation.

Projekt som Millenniemålet erbjuder fler problem än lösningar och är ett hån mot tredje världens folk. I ett tillstånd där väst är upptaget med att dunka sin egen rygg och kräva beröm för minimala tilltag mot världsfattigdomen slutar det med att ingenting blir gjort. Det många trodde var ett unikt löfte, någonting ofrånkomligt, en uppriktig vilja att halvera världsfattigdomen före 2015, visade sig bara vara tomma ord och ett svek mot 80 procent av världens befolkning. Likaså var orden när den så kallade avkolonialiseringen inleddes på 60-talet. Väst måste återbörda tredje världen de naturtillgångar och ekonomiska profiter som minoriteten åtnjuter på majoritetens bekostnad.

Men något som har stulits, och som omöjligt kan återbördas, är en hel kontinents känsla av egenvärde. Alltjämt inbillas den afrikanska kontinenten att de behöver västs hjälp, ekonomiska kalkyler och samhällsbildningar. Kolonialismen lämnade aldrig Afrika i slutet av 50-talet. Den blev kvar i form av installerade diktatorer eller kulissdemokratier, plundrade naturtillgångar försvunna i en nyliberal ekonomi intill förödande sjukdomsepidemier.
En hemsk människosyn som även G8-ländernas Afrikamål vittnar om.