Kolumn | G8

Syftet med årets G8-möte i Tyskland 2-6 juni är enligt landets förbundskansler och mötets president, Angela Merkel, att ge globaliseringen ett 'mänskligt ansikte'. Mötet ska principiellt behandla frihandel, klimat och kontinenten Afrikas framtid medan världsmedborgare på sedvanligt vis genom demonstrationer förgäves kommer att försöka knacka på dörrarna för att få delta med sin världsbild utan att bli insläppta, än mindre uppmärksammade i massmedia för något annat än antalet stenar som kastats mot polisstyrkor. G8 - USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Italien, Frankrike, Japan och Ryssland - ska diskutera hårdare tag för minskade utsläpp och är de länder som står för flest utsläpp. Men i praktiken är G8-ländernas regeringar mer intresserade av att bibehålla Afrika på behagligt avstånd från sociala och politiska reformer, insmorda i sjukdomsepidemier, flyktingkatastrofer och påtvingade, imploderande ekonomiska system.

Främst är G8 en politisk frizon för väst, där blott de åtta rikaste nationerna ges medlemskap. De länder som inte officiellt är medlemmar lyssnar därför spänt och tvunget på varje ord som yppas på mötena, eftersom besluten senare berör samtliga. Inte många länder skulle därför refusera en medlemsinbjudan. G8 är en odemokratisk organisation vars fattade beslut sätter märkbara och kännbara spår i övriga världen, som inte haft minsta möjlighet att påverka de beslut som fattats. När kontinenten Afrika är ett av de officiella ämnen som diskuteras är endast Sydafrika 'specialinbjudet' att delta vid mötet. Gällande klimatfrågan diskuterar USA ekologi utan att skriva på Kyotoavtal och diskussionerna om marknadsekonomin lär inte bli särskilt djuplodande utan av mer upplyst art då samtliga länders ekonomier liknar varandras och alla tillämpar den 'enda vägens politik' i vänskapligt samförstånd.

Den enda vägens politik och ekonomi lyckas inte leva upp till vare sig FN:s klimatmål eller den långt ifrån omöjliga bedriften att halvera fattigdomen före 2015. Förklaringen ligger i det utbredda ointresset kring aktiv fattigdomsbekämpning och ekologiska omställningar. G8:s existens bygger på en maktbalans som sätter åtta länders intressen i ett rikt utgångsläge men utelämnar halva jordens befolkning instängda i fattigdom. G8-gruppens och västvärldens uppgift är att se till att globaliseringen inte globaliseras.
Globala frågor drivs i dag av dem med minst global insikt: världspolitiker, multinationella företagsstyrelser och ekonomer på behörigt avstånd från verkligheten. De som besitter minst insikt om den absoluta nöden av ekonomiska, politiska och ekologiska reformer besitter mest politisk makt. Därför är det högst beklagligt att lyssna till världsmedier som försöker analysera på förhand bestämda politiska beslut. Frihandeln är västdemokratiernas enda lösning på världssvält och obalans, men hittills har någon omsvängning av de globala resurserna inte gått att urskilja, trots att IMF och Världsbanken tvingat tredje världens länder till radikala liberaliseringar av sina inhemska ekonomier för att dörrarna mot den 'globala världen' inte ska stängas. Frihandelsavtal stiftas överallt världen över, men de är inte friare än att nästan varje avtal innefattar någon G8-medlem. Det finns det naturligtvis ett skäl till.