Högre och konkurrenskraftiga löner ska betalas samtidigt som både nya besparingskrav ställs på myndigheterna och den lägsta anslagsuppräkningen på 15 år genomförs. Vem har tänkt sig att detta ska gå ihop?
Den statliga sektorn består av verksamheter och arbetsuppgifter som - jämfört med alla andra delar av arbetsmarknaden - kräver högst kompetens hos de anställda. Detta är inget överraskande för den som känner till de olika verksamheter som staten omfattar och vilka krav som medborgarna med rätta ställer på kvalitén i hur arbetet utförs. Staten har därför länge varit den sektor som haft störst andel högutbildade bland de anställda. Detta har förstärkts den senaste tioårsperioden och kommer att bli än tydligare under kommande år.
Samtidigt har de statligt anställda högst genomsnittsålder på arbetsmarknaden. Det innebär att pensionsavgångarna är större och kommer snabbare inom staten, vilket medför ett ovanligt stort behov av nyanställningar de närmaste åren.

Staten har alltid haft problem med - och aldrig lyckats - att betala löner i nivå med den privata sektorn. En jämförelse mellan statstjänstemän och privata tjänstemän visar att lönerna ligger cirka 3 000 kronor lägre inom staten. Lägre löner inom staten har gällt sedan 1970-talet, men lönegapet har ökat den senaste tioårsperioden. Detta är en del av problemet i ett nötskal: med avsevärt lägre löner ska staten konkurrera om den mest kvalificerade arbetskraften under kommande år.
Men problemen är större än så. I regeringens vårproposition får vi reda på att ökningen av myndigheternas anslag - den ökning som ska täcka kommande pris- och löneökningar - är den lägsta på 15 år! Myndigheterna får inte pengar att betala ens någorlunda normala löneökningar, än mindre vad som krävs för att betala de löner som behövs för att kunna erbjuda nyanställda löner som gör att de väljer staten som arbetsplats.
Och som om inte detta vore nog ställer den nya regeringen både extra nedskärnings- och rationaliseringskrav på sina statliga verksamheter som självklart går ut över både verksamhet, antalet anställda och möjligheten att betala de löner som krävs!

Vem tar ansvaret för denna omöjliga ekvation? Vi ska snart genomföra en avtalsrörelse under dessa förutsättningar. Om allt går som det är tänkt ska vi lägga grunden för ytterligare tre år av den lokala lönebildning och individuella lönesättning som sedan länge kännetecknar staten. Från ST:s sida kommer vi aldrig att släppa fram ett avtal som inte klarar en bra löneutveckling för de redan anställda. Samtidigt ska det avtalet klara av konkurrenskraftiga och därmed höga löner, för dem som nyanställs de närmaste åren.
Om inte regeringen - till exempel den ansvarige förvaltningsministern Mats Odell eller hans ministerkollega Anders Borg - inser och tar ansvaret för sin del av ekvationen, det vill säga myndigheternas ekonomiska förutsättningar, då hjälper det inte hur bra avtal vi än lyckas förhandla fram.

Klämd mellan sköldarna - ett löneavtal jämförbart med övriga arbetsmarknaden och en ekonomi som inte räcker till att bibehålla nuvarande verksamhet - kommer myndigheterna tvingas välja mellan att inte nyanställa med den kompetens som behövs eller att skära ytterligare i verksamheten. Till och med utöver det som den nya regeringen tänkt sig.