De sidor av Jeltsins år vid makten som berörde massmord, krigsförbrytelser, skapade samhällsklyftor och startade en osynligare, mer kapitalinriktad diktatur var inga intressanta aspekter i sammanhanget. Modet många berömmer honom för går att instämma i, om man är beredd att förbise de orättvisor som ersatte det tidigare, minst lika orättvisa systemet.
Jeltsin inledde sin karriär som politiker och lobbyist inom kommunistpartiet, i Sovjetunionen den enda ingången till uppmärksamhet och makt. Han tog sin chans när Michail Gorbatjov öppnade upp Sovjetunionen och påskyndade unionens fall, som förblödde efter kostasamma militära utgifter under det tioåriga kriget i Afghanistan.
Jeltsins reformer må ha ansetts vara av nöden i ett samhälle dränkt i missväxt och korruption, men hans stjärna tändes på en himmel upplyst av den enda vägens politik, genvägen via marknaden.
Privatiseringar av statliga bolag, införande av ett traditionellt parlamentariskt system som i dag är en kulissdemokrati avlöpte varandra i rasande takt utan att någon i Ryssland hängde med i svängarna. Förutom några få, de utvalda som kom att bilda den så kallade Familjen.
Jeltsins göranden i Tjetjenien borde ha ställt honom inför krigsrätt, likväl som hans gestalt dessvärre skymmer för de bakomliggande krafter som kom att lära sig att manipulera presidenten till okloka politiska beslut, för vilka Jeltsin bär hela ansvaret för.

Det är inte helt sanningsenligt att påstå att Jeltsin återbördade de mänskliga rättigheterna till Ryssland, som många menar. Däremot fortsatte han den sorgliga traditionen det ryska folket upplevt i sekler, där de dukar under för olika makthavares system: tsarens, kommunisternas eller, som i dag, oligarkernas. Med Jeltsin som president i Ryssland tystnade kritiken mot människorättsövergreppen i Ryssland, Tjetjenien och omkringliggande utbrytarprovinser.
Väst betraktade oligarker, privatiseringar och kommersiella kanaler som frön till en modern demokrati och glömde bort civilbefolkningen. Att civilbefolkningen alltjämt lever under de olika sorternas förtryck började man tala om först när Vladimir Putin tillträdde och stängde landet för utomstående intressen. Det brukar gå så när de utomståendes intressen för systemskiften inte är djupare än av den ekonomiska arten.

I dag bestyckar Nato och USA före detta Sovjetstater med vapenspetsar, som Ryssland å sin sida utnyttjar till upptrappad spänning och lyckta dörrar mot väst.
Varför flyttar väst och Ryssland fram sina positioner, såväl politiskt som militärt? Den frågan är intressant eftersom rollerna de stora länderna och unionerna intar i dag påminner om tiden före Boris Jeltsins upplösande av Sovjetunionen: den mesta energin går åt att förklara varför 'vi är demokratins förespråkare och ni är fienden'.