De fyra borgerliga partierna har genomgått och genomgår interna och externa förändringar för att blidka den ständigt föränderliga väljarkåren. Moderaterna började kalla sig arbetarparti, kristdemokraterna tinade upp i abortfrågan och centern har alltmer övertagit folkpartiets liberala hållningar i vissa sakfrågor, allt medan folkpartiet tog efter danska venstre och började förespråka krav, språktest och ordning och övergav den socialliberala flankern. Intresset för den parlamentariska politiken minskar i takt med att partiernas medlemsantal krymper.

I en tid då allt konkurrensutsätts måste partierna göra sitt yttersta för att hålla sig kvar i folks vardagsrum, mobiltelefoner och medvetanden. En tilltagande desperation som tydligt visar sig när politiker och partisekreterare går ut och offentligt kritiserar varandra för olika utspel eller åsikter.
Målet med parlamentarisk pajkastning är att uppnå makt, makt över den politiska dagordningen och över den etablerade mediernas fokus.

Maud Olofsson har reformerat centerpartiet sedan hon tog över efter Lennart Daléus. Partiet har närmat sig de nyliberala samhällsidéerna och många frågor som moderaterna av politiskt taktiska skäl inte längre vidrör har istället centern gjort till sina egna. Centerpartiet talar numera om plattskatt och att man bör 'se över arbetsrätten'. Ungdomsförbundet CUF:s nytillträdde riksdagsledamot Fredrick Federley är stolt ideolog hos den nyliberala tankesmedjan Timbro och representerar en högervridning som centerns yngre medlemmar personifierar.
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag har sett sitt parti dala i opinionsmätningarna, från att ha varit Sveriges tredje största parti till att falla till femte- eller sjätteplats.
'Kampanjpartiet' och fp betraktas inte längre som det fräschaste alternativet på den politiska skalan bland väljarna och intrångsskandalen kring socialdemokraternas databas, i vilken partiets högsta politiker visade sig vara inblandade, lär vara en händelse partiet kommer att få leva med under en lång tid framöver.
Ullenhag representerar den kommande fp-generationen som ska lyfta detta sargade skepp, och metoderna kan inte beskrivas som annat än smått desperata. På DN Debatt (12/3-07) kritiserade han centerpartiets nyliberala lutning och menar att det kan vara en skada för alliansens samarbete inför framtiden.

Centerns uppkäftiga retorik om 'ivriga bävrar' tillsammans med moderaternas listiga prat om 'utanförskap' bidrog å andra sidan starkt till att göra det borgerliga alternativet attraktivt för väljarna i höstas, folkpartiets olagliga dataintrång till trots. Det tycks Ullenhag ha glömt när han i debattartikeln sparkar bollen i eget mål genom att hävda att människor vill se en 'socialliberal allians hellre än en nyliberal'.
Vad som är tydligt i alliansens nya politik, vilken folkpartiet är en bidragande del av, är att de beslut som fattas rör sig långt bortom de socialliberala korridorerna, bland annat inom arbete, bostadsetik och miljö. Ullenhags kritik av ett parti vars politiska inriktning han i mångt och mycket delar är ett politiskt självmål dolt i bitterhet över att inte längre äga makten över dirigentpinnen som styr de liberala dagstidningarnas dagordning.