Visst är det ett mirakel, alla feminister där ute som trott att det skulle ta tid att förändra mannens sätt att handla och tänka. Nu behövs inga jämställdhetskonsulter eller kvoteringar för den nya mannen är jämställd av naturen, ja det sitter säkert i generna. Vi behöver bara sitta med armarna i kors och vänta för snart är han här. Precis som vi kvinnor beställt honom.
Är det verkligen så lätt? Som att vänta på postorder, har vi blivit så naiva och försoffade att vi blivit dumma på köpet? Inte kommer den jämställde mannen komma nerstigen från himlen, det är ungefär lika dumt som att tro att han automatiskt kommer att ingå i nästa generation. Jag blir rädd när jag ser mig omkring och ser dessa män och unga killar som kryper och krälar under normernas komand för att bli accepterade av varandra och av kvinnorna. De säljer sina själar för att bli manliga på rätt sätt, de slår varandra blodiga fast de inte alls vill, just för att inte framstå som mesiga, feminina fjollor. Det är inte bara männen som hejar på utan också kvinnorna, trots att de i sin tur blivit uppfostrade att inte tycka om våld. När ska kvinnorna ta och bestämma sig egentligen? De vill ha män som tar hand om barnen, lagar mat, diskar, städar och gråter (ibland) men samtidigt ska de vara man nog att kunna försvara henne med våld.

Ung vänster hade inför valet ett förslag på att alla tjejer skulle få lära sig självförsvar på skoltid, killarna då tänkte jag i min jämställda hjärna? Förutsätts killar redan kunna slåss, är de någonting inbyggt i dem när de föds? Jag liksom de flesta tjejer ökar på stegen om en man skulle komma gående efter mig en mörk kväll, vilket sker av ren reflex för vår rädsla är sedan länge inlärd. Jag kan hålla med om att de flesta killar i Sverige är längre än mig och en del betydligt större i kroppen men att alla skulle vara starkare och går runt med en medfödd våldsgen det vägrar jag acceptera. Om jag kom i en situation där det gällde liv eller död så skulle jag nog också kunna slåss men det är inget jag längtar efter.

Manlighet är så starkt kopplat till våld att både män och kvinnor ser det som naturligt. Det synliga våldet skrivs det om dagarna i ända och det är förfärligt, men det hot om våld som upprätthåller hela den manliga överordningen både gentemot kvinnor, barn och män som avviker från normen, detta talas det inte om för det är så självklart för oss att vi sällan ser det.
Några män som uppmärksammat detta är exempelvis Stephan Mendel-Enk som i sin bok Med uppenbar känsla för stil på ett träffande sätt beskriver likheter mellan det våld vi förfasas över i tidningarna och det hot om våld som finns i vår vardag. Den nya filmen Hata Göteborg av Robert Lillhonga tar också upp detta fenomen, hur hot om våld upprätthåller killars gemenskap, men det pratas inte om det bland dessa män som anpassar sig till det förväntade, till vår konstruktion av manlighet. Är rädslan över att behöva förändra sig själv så stor? För hur ska man vara om man inte är så som man lärt sig vara, den som formats av sina barndomskompisar, sina klasskamrater och sina arbetskollegor? Är det återigen dags att pröva velourbyxorna, är det verkligen så kvinnorna vill ha männen? Har feminismen gått så långt att männen inte längre är med i leken, är de som små klippdockor kvinnorna ska klä bäst de vill? De vill veta vad som förväntas av dem, hur de ska bete sig som jämställda män, för de har inte lärt sig, de var upptagna med att lära sig slåss.
Någonstans har föreställningen om att killar inte kan prata med varandra om djupa saker etsats fast i våra hjärnor och blivit svår att skrubba bort. Jag tänker att det är synd om människor som är så osäkra och rädda för sig själva att de måste slå någon annan för att överleva. Det är hit vi måste föra diskussionen, det handlar inte om hur kvinnorna vill ha männen utan hur de själva vill vara och uppfattas av sin omgivning, bort med all status och överdriven jargong och in till hur den lilla människan innerst inne i hjärtat vill vara.

Om man börjar arbetet därifrån kommer det kanske inte behövas självförsvarskurser i framtiden, för en människa som inte är rädd behöver inte använda sig av våld för att kommunicera. Den nya mannen är inte på väg, han har varit här hela tiden, vi har bara ignorerat honom i vår egen rädsla för att uppfattas som avvikande, för att inte få vara med. Det är fritt fram att vara och göra som man vill utan påklistrade kläder i manliga och kvinnliga passformer att ta hänsyn till, men så länge vi jämställer män med våld istället för att jämställa dem med kvinnor kommer vi alla gå runt stela och rädda som små klippdockor utan att ifrågasätta oss själva.