Alfonso Cuarón heter den rosade mexikanske regissören som slog igenom stort med den sanslöst överskattade roadmovien Din morsa också!. I Children of men blickar han tjugo år framåt i tiden och vi befinner oss i ett London i kaos. Större delen av världen ligger i ruiner och som inte detta vore nog har människan förlorat förmågan att fortplanta sig. Hur allt detta gått till övergår mitt lilla förstånd, men det var väl förmodligen Bush (eller någon efterträdare) som kisade för djupt i whiskeybuteljen och i alkoholens töcken fingrade på en förstörelseknapp och vips försatte planeten i denna prekära situation.

Somliga tolkar den här filmen som en varningsklocka, att den skulle ha något att säga om omänsklig flyktingpolitik och terrorism. Men varför aldrig några positiva framtidsvisioner? Självklart är läget bekymmersamt men se er om i världen: överallt kämpar människor för en drägligare tillvaro. Miljömedvetenheten ökar och inte minst i Latinamerika tillämpar land efter land en mer rättvis fördelningspolitik. Men filmer som Children of men har i grunden bara ett budskap: människan är ond och mänskligheten kommer förr eller senare att utplåna sig själv. Så varför engagera sig?

Manuset bygger på PD James roman Människors barn och hon är en i raden av alla morbida brittiska deckargummor som blivit stormrik på sina kriminalberättelser. Children of men är nominerad till tre Oscars (foto, klippning, manus) och det är förstås en professionellt hopkommen soppa. Clive Owen är sövande trist i hjälterollen, Julianne Moore fladdrar förbi som aktivist, och endast Michael Caine glänser i några korta scener. Caine föreställer någon slags kvarleva från den allra första Woodstockfestivalen och är mysig där han sitter och flummar med sin lilla katt. Men det är också allt positivt jag har att säga om den här filmen.