Istället är The Queen en devot skildring av förtryckarapparatens förnämsta representanter och deras krokodiltårar över en medlem som inte riktigt passade in i de rojalistiska kretsarna.

Sommaren 1997 avled prinsessan Diana och hennes nya kärlek i en bilkrasch i Paris. Efter skilsmässan från prins Charles (i filmen spelad av Alex Jennings) blev Diana än mindre omtyckt av det stockkonservativa hovet. Så bilolyckan kunde inte kommit lämpligare. Att Diana försvann besparade ju kungafamiljen en massa framtida pinsamheter. Mitt i all denna rojalistiska röra har labours Tony Blair just tillträtt som premiärminister och det är om dennes från en början spända relation till drottningen som filmen berättar. Michael Sheen gör en pricksäker rolltolkning av smilfinken Blair och Helen Mirren är förstås bättre än bäst som drottning Elizabeth II. Ty tjusigare reklam kan knappast den engelska drottningen få än att bli vördnadsfullt gestaltad av en av sitt lands duktigaste skådespelerskor. Som skönmålning är det alltså ett lysande porträtt och befäster bilden av en måhända lite vresig men innerst inne hjärtegod dam som månar om sin familj och sitt folk.

Blickar vi bakåt i historien kan man säga att Englands storhetstid inleddes med den lilla krutgumman Elizabeth I som styrde landet från 1558 fram till sin död 1603. Elizabeth I var en kraftfull och energisk regent som inte precis lade fingrarna emellan, bland annat lät hon halshugga Skottlands drottning Maria Stuart. Elizabeth II har varit regeringschef sedan 1952 och lite drastiskt uttryckt kan vi nog våga påstå att Englands storhetstid slutar med henne. Kraftfull och energisk är väl knappast de egenskaper vi förknippar med dagens Elizabeth, snarare svag och passiv. Hur det står till med blodtörsten kan jag bara sia om men varför skulle det brittiska kungahusets invånare vara humanare idag? Men drottning Elizabeth II med anhang är förstås höjda över alla misstankar beträffande prinsessan Dianas ack så vältajmade frånfälle. Personligen är jag egentligen helt ointresserad av dessa fåntrattar till kungligheter men det är kusligt att ta del av vanligt folks dyrkan av denna samling vaxfigurer. Filmens oavsiktligt mest skrämmande avsnitt är de autentiska nyhetsbilder som flimrar förbi och visar hur hela nationen - från dess uteliggare till glitterkändisar - sörjer sin prinsessa. Snacka om personkult! Snacka om hjärntvätt!

Stephen Frears är en lysande regissör och har faktiskt gjort en av mina älsklingsfilmer, den härliga (om än lite idylliska) arbetarskildringen The Snapper (1993). Trist att se hur Frears nu fegt svassar för överheten. Men som underhållning är förstås The Queen briljant med skickliga skådespelare in i minsta biroll, bland annat Sylvia Syms (på 50-talet hjältinna i krigsklassikern En iskall i Alexandria) som drottningmodern. Filmen är skriven av Peter Morgan som även är involverad i manus på bioaktuella The last king of Scotland (2006), om Idi Amins härjningar. The Queen är nominerad till sex oscar och Helen Mirren kan nog känna sig ganska så säker på att få krama en gubbe.