Jag minns den där novembermorgonen 1975 då vi kunde läsa i bladet att den berömde poeten & filmaren Pasolini hittats mördad på en ödetomt strax söder om Rom. Jag var blott tretton år och hade ännu inte sett någon av den kontroversielle regissörens mörka, mystiska filmer. Inte heller kan jag väl påstå att jag förstod särskilt mycket av Pasolinis samhällskritiska texter men på något instinktivt sätt kände jag att den här mannen befann sig på den rätta planhalvan. Han talade för dem som ingen annan talar för. I böcker och på film skildrade Pasolini slummens bistra verklighet så långt bort från la dolce vita man någonsin kunde komma. Pasolinis fallna hjältar höll till i Roms kåkstäder där de hankade sig fram i fruktlösa försök att försörja sig på småbrottslighet. Men att jag intresserade mig för Pasolini vid den här tiden berodde främst på att han medverkat i en hård, frän och tuff spaghettiwestern betitlad Ensam hämnare (1966). Jag och mina kamrater brukade liva upp vår sterila förortstillvaro med att på bästa skoltid ta vagnen in till city och smita in på dessa våldsamma westernoperor som vevades på stadens non stop-biografer. Nu uppenbarade sig förstås inte Pasolini i cowboyboots och stetsonhatt väsandes - Stranger, drop your gun! Nej, han föreställde en präst som anslöt sig till den mexikanska revolutionen och det var ju ett ganska logiskt rollval med tanke på Pasolinis komplicerade förhållande till den katolska kyrkan. Pasolini var ateisten som i en dikt kallade kyrkan för statens obarmhärtiga hjärta samtidigt som han regisserat den vackraste film som någonsin gjorts om Jesu liv, det neorealistiska mästerverket Matteusevangeliet (1964).

Politiskt kan Pasolini karakteriseras som en fritänkare på vänsterkanten. Han var trogen det italienska kommunistpartiet ända fram till sin död trots att samma parti uteslöt honom (med motiveringen "ideologisk förvirring") då han under sin tid som skollärare haft homosexuella förbindelser med några minderåriga elever. I mångas ögon är Pasolini bara den konstige bögen som gjorde den där perversa filmen. Vi talar nu om Saló som är ett av de mest missförstådda verken i filmhistorien. Giuseppe Bertolucci har gjort en mycket effektiv dokumentär om inspelningen som ägde rum bara några månader före det brutala mordet på regissören (ett dåd vars verkliga orsaker ännu är höljt i dunkel). Stillbilder från filmen varvas med ett intressant samtal mellan filmhistorikern Gideon Bachmann och Pasolini. Gång på gång vädrar Pasolini sitt förakt över kapitalistsamhället som i sin sjukliga konsumtionshets tillslut måste äta upp sin egen skit och därmed sluka sig självt. Människan förvandlad till objekt färdig att utnyttjas och slutligen kasseras. Om detta handlar Saló där Pasolini överfört en de Sade-historia från 1700-tal till Italien under andra världskrigets slutskede, ett krig vars fasor Pasolini själv upplevde och där hans yngre bror stupade i kampen mot fascismen.

Vi lever just nu i en tillvaro som närmast kan beskrivas som en parodi på Pasolinis framtidsprofetior. Vart jag mig än vänder möts min blick av sminkade TV-hallåor med döda leenden och härskarklassen skålar segervisst i champagne. Då är det en tröst att veta att Pasolini fortfarande finns kvar hos oss som ännu vågar hoppas att en annan värld är möjlig. Pasolini lever genom sina filmer och texter och jag instämmer till fullo i hans ord att vi nu mer än någonsin måste skrika ut vårt förakt för borgerligheten, vråla mot dess vulgaritet, spotta på dess förljugenhet som den utvalt till verklighet, inte ge efter med ett enda ord eller en enda handling i vårt totala hat mot den, mot dess polis, domstolar, television och tidningar.