En ny regering med tydliga ambitioner att sänka arbetslösheten har tillträtt. Det är en delikat uppgift och väljarna kommer inte att få det svårt att utvärdera den nya politiken. Det gäller att skapa jobb, mycket jobb.
Samtidigt har också årets ekonomipris till Alfred Nobels minne tilldelats Edmund Phelps för hans forskning om inflation och arbetslöshet. Han är en av de ekonomer som ligger bakom uppfattningen att det inte finns ett långsiktigt samband mellan arbetslöshet och inflation, och att inflationen därför ska hållas på en mycket låg nivå.
Dan Josefsson har på Aftonbladets kultursida kritiserat nobelpriset i ekonomi i allmänhet och Phelps forskning om inflation i synnerhet. Kritiken som framförs av Josefsson skjuter bredvid målet och hans motståndare får inte svårt att skaka den av sig. Han lyfter dock fram en viktig fråga och det finns faktiskt mycket välgrundade argument för en högre inflation.

På senare år har kritik mot mycket låg inflation spridit sig bland ekonomer. Den mest namnkunnige av dessa är den tidigare nobelpristagaren George Akerlof. En orsak till kritiken är att den europeiska arbetslösheten varit mycket hög, samtidigt som inflationen varit lägre än någonsin. Kritiken visar att kostnaderna med en mycket låg inflation kan vara stora i form av högre arbetslöshet och lägre tillväxt.

Akerlof menar att företagens och löntagarnas beteende förändras beroende på om inflationen är hög eller låg. En del företag ignorerar inflationen när den är låg och sätter en lägre lön och ett lägre pris än om de tog hänsyn till inflationen. Med lägre löner hålls arbetslösheten på en lägre nivå än när företagen tar hänsyn till inflationen. När inflationen stiger blir det mer kostsamt att bortse från den, vilket gör att fler företag beter sig rationellt när inflationen är högre. Vid en hög inflation beter sig alla företag rationellt och sambandet mellan arbetslöshet och inflation försvinner.
I klartext säger modellen att det finns en inflationsnivå som minimerar arbetslösheten på lång sikt. Detta skiljer sig från den vertikala Phillipskurvan som menar att det inte finns något samband mellan arbetslöshet och inflation på längre sikt. Målet bör därför vara att hålla inflationen låg för att inte riskera mycket höga inflationsnivåer och den osäkerhet som det kan skapa. Det är på dessa grunder det Svenska inflationsmålet är satt till två procent.
Akerlof testar sin modell med data från USA och visar att den stämmer bättre överens med verkligheten än den vertikala Phillipskurvan. Modellen har också testats för andra länder och det finns stöd till förmån för den för Kanada, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige.
Men vad innebär detta för den svenska politiken? Enligt modellen finns det en inflationsnivå som minimerar arbetslösheten även på längre sikt. De svenska ekonomerna Per Lundborg och Hans Sacklén visar att denna nivå är ungefär fyra procent i Sverige.
Som i all samhällsvetenskaplig forskning finns det alltid osäkerhet i resultaten och det finns ingen garanti för att en höjning av dagens inflationsmål från två till fyra procent faktiskt skulle ge en sänkt arbetslöshet med någon eller några procentenheter. Hur pålitliga resultaten är, är alltid svårt att säga men att höja inflationsmålet något skulle med stor sannolikhet inte innebära några stora kostnader för samhällsekonomin. Men det finns stora potentiella vinster i form av ökad sysselsättning och tillväxt. Risken med ett något högre inflationsmål är minimal men de möjliga vinsterna i form av lägre arbetslöshet är mycket stora. Den nya regeringen har all anledning att överväga ett högre inflationsmål; den har mycket att bevisa i att sänka arbetslösheten på längre sikt.

De förslag regeringen avser genomföra vad det gäller jobbskapande kan möjligen vara ett steg i riktning mot en lägre arbetslöshet men det krävs ett brett batteri av reformer för att verkligen komma till rätta med det stora arbetslöshetsproblem vi har i Sverige. Ett högre inflationsmål är värt ett försök!