Tonen och atmosfären för denna novellsamling slås fast i inledande En vår i Tokyo. En författare har tagit sig till Japan för att dö. Den melankoliske mannen söker sig fram till ett kapselhotell där han sover i en kuvösliknande bädd. Där grubblar han över kvinnorna i sitt liv, och hur hans svarta utstrålning blev magnetisk: ”Ju mer jag förmörkades, desto fler var det som flockades omkring mig.”

Mannen försöker glömma vissa kvinnor och minnas andra. Modern är till sist den kvinna som varit viktigast för honom, en tanke som förstärks av den livmoderliknande miljön. En annan freudiansk slutsats han drar är att mäns upptagenhet vid kvinnors kön endast är ett desperat sökande efter det ställe de kommer från.

Mer av freudianska takter blir det i Skipper där en fotbollsagent och nybliven småbarnsfar förtrollas av en ung kvinnas gråt under en färjeresa till Köpenhamn. Likt sirenerna som lockade med sin sång blir mannen berusad av kvinnans gråt, han följer henne in i mörkret för att till slut hamna i ett regredierat tillstånd; gömd under ett köksbord med kvinnans stortå i munnen.

En annan noveller har titeln Labrador. Huvudkaraktären Oskar delar vissa egenskaper med labradoren: snäll, tillgiven och följsam.

Men är det egenskaper för en man? Oskar ställer sig den frågan när han konfronteras med flickvännens far, en riktig Hemingwaykaraktär som lever isolerad på en ö där han fiskar och jagar.

Skillnaderna mellan manligt och kvinnligt tycks tydliga för Dencik som hela tiden gör sina manliga karaktärer till tysta och inåtvända medan kvinnorna får inta en motsatt position. Jag tycker att denna upptagenhet vid könsskillnader känns ointressant som ideinnehåll. Mer irriterad blir jag när Dencik skriver att en karaktär handlar i en ”invandrarbutik”. Varför denna distinktion? Vad är det för slags butik? Är det en speciell sorts butik som enbart finns i Danmark?

Trots denna mossighet finns här kvalitet. Framförallt är Dencik en skicklig stilist och situationerna som hans karaktärer ställs inför är hela tiden överraskande. Bra är även Dencik på att fånga läsarens intresse. Hans inledningar är alltid intresseväckande. Som tidigare nämnda Skipper där första raden lyder: ”Matilde var väldigt vacker, men allra vackrast var hon när hon grät.” Synd bara att det inte håller hela vägen.