Att utvinna solenergi år 2100 verkar inte vara att räkna med. I det framtida mörkersamhället som skildras i Sorgens princip har forskare istället kommit på att det är möjligt att omvandla mänsklig sorg till en energi starkare än någon annan. Processen med känsloreaktorer blir effektiv men farlig.

Ett samhälle som lever på mänsklig sorg. Det är en obehaglig tanke, och med den instrumentella människosyn som i dag råder känns scenariot inte speciellt långsökt.

Berättelsen följer Sonja och Forough, två kvinnor som motvilligt anpassat sig till systemet. Sonja är läkare med specialkompetens inom bionik. Till henne kommer industriarbetare som slitit ut sig för att få avancerade proteser vilket gör att människorna alltmer blir en blandning mellan människa och maskin. De som förlorat sina jobb har ingen trygghet. Inga nya reservdelar skapar ett utanförskap bestående av rostiga individer. För Sonja är det omöjligt att inte hjälpa även dessa individer.

Sonja tillhör de stationära. Arbetare utan rättigheter, och till dessa räknas läkare. Att vårda är inget som är prioriterat. Att vara en av de mobila är det som ger status, och till dessa hör Forough, som företräder kunskapssamhället. Hon bor med sin dotter Esther och har gott om tid att odla och göra trevliga utflykter i naturen.

Allt vänds på ända efter en bilolycka där Foroughs dotter omkommer. En katastrof som lamslår henne av sorg. För att vaka över henne inkallas Sonja. Tillsammans kommer de på hur systemet fortsatt att dränera sorg ur människor.

Wåhlin Norén har många trådar ute i sin spännande roman. Trots att idéstoffet är eggande tycker jag att Wåhlin Norén har problem i gestaltningen. Möjligheterna att på allvar dra in läsaren i denna suggestiva och grådisiga värld finns där om berättandet inte varit så otåligt.

Det blir stundtals stolpigt när dialogerna emellanåt känns skriven för att tydliggöra tankeinnehållet. Som när Sonjas granne Beppe får utrymme att filosofera: ”Vi lever inte i det här samhället för att folk tror på samhällets idéer. Folk tror på samhällets idéer för att vi lever i ett sånt här samhälle/…/Vi är bara delar i maskinen. Processen ska drivas. För att hålla liv i vidundret krävs att arbetarna arbetar mera. Våra kroppar är valsar i verket”.

När själva kärnan för berättelsen rör känslor är det viktigt att man som läsare just lever sig in i karaktärernas känsloliv. För mycket förklaras istället för läsaren. Flera av trådarna i den komplicerade intrigen löser författaren upp med Alexanderhugg, som när en snyftande psykiatriker erkänner att det som pågått var ”handel med känslor och kroppar”. Tyvärr blir känslan då att författaren tröttnat något på sin story.

Spänningsmomenten som byggs upp får aldrig riktigt chansen att verka då Wåhlin Norén har bråttom att sätta punkt. Samtidigt är det omöjligt att inte rekommendera Sorgens princip. Läs den och använd den som underlag för en diskussion om organiseringen av ett rättvist samhälle.