Debatt


Burka Songs 2.0

  • Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.
Fria Tidningen

"Den här typen av populistiska utspel måste vi markera mot"

Burka Songs 2.0-visningen ställdes in och nu anmäls Göteborgs kommunstyrelses ordförande Ann-Sofie Hermansson för förtal.

Den 1 mars ställde Göteborgs stad in en visning av dokumentärfilmen Burka Songs 2.0 samt det planerade samtalet med regissören Hanna Högstedt och oss. När vi meddelades om stadsledningskontorets beslut att ställa in samtalet begärde vi ut allt relevant underlag. Av det vi hittills kunnat få ut så visar det sig att beslutet att ställa in samtalet och visningen grundar sig på två opinionsartiklar, påtryckningar från antimuslimska ideologer och självutnämnda terrorexperter från försvarshögskolan. En grupp personer som sällan är sen på bollen med att misstänkliggöra och anklaga organiserade muslimer har lyckats, med hjälp av antimuslimska konspirationsteorier, utöva påtryckningar mot MR-avdelningen i Göteborgs stad. Det blir förstås absurt och nästintill ofattbart att chefen för enheten för Mänskliga Rättigheter i Göteborgs Stad, Klas Forsberg, istället för att erkänna att hans avdelning vikt sig för dessa krafter och inte kunnat stå pall mot ett drev med så tydliga antimuslimska förtecken, väljer att kasta sig med begrepp som “brist på allsidighet” i sitt pressmeddelande om att visningen ställts in.

Hyckleriet i detta vurmande för “allsidighet” är överväldigande. Tittar vi närmare på den avdelning som Klas Forsberg är ansvarig för så återfinns ingen allsidighet vad gäller raslig mångfald. Snarare tvärtom. Samtliga tjänstemän är vita och representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senaste 30 åren i Göteborg. Inte en enda person från de ras-segregerade förorterna finns representerad i personalsammansättningen på MR avdelningen, trots att vi utgör ca 25-30 procent av befolkningen i Göteborg. Den vita ensidigheten och dominansen återfinns precis överallt i Göteborg, till och med i arbetet för jämlikhet gör sig existensen av privilegiernas svängdörrar sig påminda. Den här typen av ensidighet som ger den vita majoritetsbefolkningen fördelar verkar inte bekymra tjänstemännen eller politikerna i staden trots att ensidigheten är på bekostnad av bruna och svarta människor som lever i förorter som kantas av arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet och psykisk ohälsa.

Hur de vita perspektiven lyser igenom visar sig inte minst i att kommunalrådet Hermansson (S) pekar ut oss som extremister som “inte alls är främmande för den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa” för att vi fäster uppmärksamhet på hur det så kallade kriget mot terrorismen urholkat demokratins principer med illegala krig, tortyr, massövervakning och en nedmonterad rättssäkerhet som främst drabbat muslimer. När samma saker lyfts av aktörer som exempelvis Advokatsamfundet, Civil Rights Defenders och Segerstedtsinstitutet ses det som att de värnar demokratin och rättssäkerheten. Men när vi som faktiskt drabbas gör detsamma utpekas vi som extremister av stadens valda företrädare. Tyvärr är antimuslimismen i dag så normaliserad att de dubbla måttstockarna inte blir uppenbar för de flesta människor. Likväl borde Hermanssons antimuslimism föranleda någon slags självrannsakan från Socialdemokraterna som hämtar stort väljarstöd hos Göteborgs muslimer.

Varför ser vi inte den här typen av engagemang från de som säger sig slå vakt om demokratins värdegrund när en riksdagsledamot sprider anti-muslimsk och anti-svart propaganda? Inte heller har vi kunnat se utspelen om att hålla extremismen på armlängds avstånd när opinionsbildare som slår sig på bröstet för att vara islamofober och som gjort karriär på att utmåla slöjbärande muslimska kvinnor som människor utan agens, får utbilda barn och unga i Göteborgs skolor. Eller när en författare som framställer den somaliska minoriteten som ett klanfolk i behov av upplysning bjuds in till kommunala skolor – helt oemotsagd. Den öronbedövande tystnaden och bristen på engagemang från Hermansson med flera i dessa fall visar på de ojämlika måttstockar som råder. Det blir dessutom tydligt vilkas rättigheter hon ser som värdiga att försvara. Hur Hermansson förhåller sig till att 1400 personer i skrivande stund i en protestlista riktad till stadsledningskontoret kräver att staden genomför visningen och samtalet återstår att se.

Det är tydligt att skuldbeläggandet av oss som muslimska kvinnor bygger på en arrogans och en rasism som är återkommande i den svenska debatten. Det används som ett verktyg för att tysta samhällskritik som inte placerar rasism hos enbart nazister. Det blir hotfullt när vi riktar strålkastaren mot politiken, myndigheterna och konsekvenserna av faktiska politiska åtgärder som upprätthåller ojämlikheten i staden och i landet. Det mest absurda i den här debatten är att varken Göteborg Stad som vi för övrigt har haft samarbeten med de senaste 10 åren eller journalister som återberättar ett farligt narrativ om oss, har hört av sig för en kommentar.

Det är en sak att rasistiska keyboard-krigare ägnar sig åt att etikettera muslimers kamp för jämlikhet som extremism och dessutom mena på att civilsamhället visat oro. Vår gräns går vid att en MR-avdelning, som finansieras av våra skattepengar, brister i sin kompetens att kunna se ett antimuslimskt drev för vad det är. Ännu värre blir det när den högst uppsatta politikern i Göteborgs stad lånar samma språkbruk och analys som bygger på samma antimuslimska konspirationsteorier om dolda extremistiska agendor. Den här typen av populistiska utspel måste vi markera mot. Därför väljer vi att inleda en diskussion med vårt ombud om huruvida vi ska starta en juridisk process mot Göteborgs Stad. Slutligen har vi även valt att polisanmäla Ann-Sofie Hermansson förtal efter att hon i sina blogginlägg, utifrån svepande anklagelser om extremism, bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt.

Vår kamp för jämlikhet fortsätter och vi låter oss inte skrämmas till tystnad!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu