Hur är ett fyra meter högt hakkors kritik?
Jag blir rädd när jag läser vad som ges legitimitet att visas på offentlig plats bara för att det kallas konst, skriver Annica Karlsson Rixon, tidigare professor vid Högskolan för Fotografi. Följande brev skickades i veckan till ledningen på Akademin Valand och Sjöfartsmuseet, samt till Kulturförvaltningen med anledning av det verk som den 29 mars ska uppföras utanför Sjöfartsmuseet.
Jag har via sociala media och SVT Nyheter Väst fått kunskap om att en masterstudent vid Akademin Valand håller på att bygga upp ett gigantiskt hakkors på en offentlig plats utanför Sjöfartsmuseet. Studenten är intervjuad i TV och där framgår att korset är en kommentar till en flagga inne i museet och att verket skall skapa ”ett diffust läge mellan olika tidsrymder eftersom svastikan är förbjuden som symbol i samtida syften” . Studenten tillägger att en förklarande text planeras att placeras inuti museet.
Jag har inte haft möjlighet att ha tillgång till verket mer än från de bilder som publicerats på SVT, men ställer mig starkt frågande till att både Sjöfartsmuseet och Akademin Valand står bakom detta verk. Konstnärligt så har jag svårt att se hur detta fyra meter högt hakkors fungerar som kritik mot institutionen. På vilket sätt då? Var finns kritiken? I den förklarande texten som en enbart får tillgång till om en går in i museet, det vill säga om museet är öppet?
För mig framstår det enbart som en repetition av en oerhört negativt laddad symbol som bara servar de fascistiska vindar som redan blåser starkt i vårt samhälle i dag. Kan redan se en samling av Soldiers of Odin eller andra rasistiska grupperingar nöjt samlas kring den symbol de själva aldrig skulle få tillstånd att bygga upp i stadens offentliga rum. Mänskligt blir jag både kränkt och rädd när jag läser vad som ges legitimitet att visas på offentlig plats bara för att det kallas konst. Jag vet hur utsatta många av mina medmänniskor redan är i det offentliga rummet på grund av en annan hudton eller uttryck som inte faller in i en svensk norm enligt de rasistiska grupperingar som med säkerhet kommer att hylla detta (om än tillfälliga) tillskott i Göteborgs stadsbild. Jag vet hur utsatt jag själv kan vara av samma grupperingar och individer i offentliga rum på grund av queer identitet och uttryck.
Jag hoppas att ni är beredda för den storm av protester som kommer att komma om skulpturen visas. Jag hoppas att studenten har fått tillräcklig pedagogisk vägledning för att kunna stå upp och svara för sitt verk. Allra mest hoppas jag att Valands ledning i samarbete med Sjöfartsmuseets ledning tar en ordentlig diskussion och omvärderar om detta verkligen är ett relevant konstverk att visa i dag.
En vill ju gärna skaldera ”Konsten är fri!”, men det innebär banne mig också etiska ställningstaganden från oss konstnärer och de institutioner som står bakom. I det här fallet är det mycket tveksamt.
Annica Karlsson Rixon är konstnär, PhD fotografisk gestaltning och tidigare professor vid Högskolan för fotografi, GU.

