Donald Trump har tagit hem segern i det amerikanska presidentvalet. Ställd inför valet mellan en traditionell politiker och en svindlare trodde nog de flesta att väljarna till slut skulle fatta rätt beslut. Men vad som återstår när askan lagt sig är brutna partiorganisationer på båda sidor och ett virrvarr av oförstående experter och medier. Längs vägen har TV-underhållaren gjort rent hus med ett sätt att bedriva politik som varit outmanad sedan Reaganåren. På onsdagen meddelade representanthusets talman Paul Ryan att en ny majoritet i kongressen tillåter partiet att ”go bold and go big”. Oräknat Trumps mer absurda vallöften svävar nu pressfrihet, sjukförsäkring och kvinnors rätt över sina kroppar i ovisshet.

Demokraternas kris ligger i att ha missat skalan av missnöjet, och i efterhand är det tydligt att man begick flera misstag. Man tappade både arbetarklass och medelklass som röstade på Obama. Man felbedömde att kvinnor och latinamerikaner liksom per automatik skulle stödja Clinton. Man förlitade sig på att Bernie Sanders anhängare skulle svälja sin bitterhet och kämpa för en ”lesser evil”. Allra värst tog man för givet rostbältet där Trump under de sista dagarna la ner extra krut. Att han lyfte fram Clintons roll i att genomdriva handelsavtal som pulvriserat deras industrier skadade inte. I en svensk kontext skulle man kunna dra jämförelsen med ett rött väljarras i Norrland.

Mycket talar för att vi har gått in i en ny era som bygger på andra premisser än vi vant oss vid. Än är det för tidigt att säga hur den kommer att se ut och vilka konsekvenser den kan komma att få. Men kanske är det viktigast att betrakta Trump som en akut varningsklocka för samhällen som kämpar mot en populism som gått från att ha medvind till att ha kontroll över världens mäktigaste ekonomiska och militära institutioner. Säkert är att en nygammal form av högerchauvinism är mer mobiliserad än någonsin och att den breda vänstern än så länge inte är en övertygande motvikt. Europeiska socialdemokrater har i många år blödit röster och är i stort behov av förnyelse och föryngring.

Internet är ett bra exempel på ett område där vänstern utmanövrerats. Kartläggningen av nyhögerns propagandakanaler har tagits upp flera gånger. Ändå tycks ingen inom det politiska etablissemanget ge uttryck för en adekvat förståelse av fenomenet. När Aftonbladets Ehsan Fadakar tidigare i år skrev att slaskpressen troligen ”når fler varje dag än vad alla traditionella ledarsidor på högerkanten når tillsammans på en vecka” var det kanske i underkant. Samtidigt tycks traditionella politiker tro att valkampanjer börjar först när en debattext publiceras i pappersutgåvan av en större kvällstidning. Det blir allt tydligare att en strategi för att både bedriva och motverka nätagitation bara kommer att få större betydelse.

Även förståelse för hur väljarprioriteringar har förändrats spelar roll om vänstern ska bli en viktig motkraft. I tankesmedjan Katalys senaste högintressanta rapport Spagat över väljarkåren uppmärksammar Kalle Sundin tendensen att förstå och analysera politiska processer och sympatier enligt GAL-TAN-axeln. Sundin påpekar att socialdemokratin historiskt har rört sig med materiella frågor medan väljare i allt högre grad kommit att identifiera ”postmateriella” frågor som viktigast. Utvecklingen är delvis en konsekvens av att politiken rört sig in mot mitten under Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Tidigare heta slagfält har allt mer blivit en fråga om detaljstyrning och följaktligen förlorat i intensitet.

Vad som inte påpekas är att den politik som bedrivits av socialdemokrati och borgerlighet i Sverige är en konsekvens av att ekonomin globaliserats och allt färre ekonomiska beslut hamnat hos enskilda partier. För att profilera sig och samtidigt rättfärdiga internationella handelsavtal har partierna blivit avgjort liberala i frågor som värderas högt enligt GAL-TAN. Globalisering har begränsat det politiska svängrummet för nationella myndigheter samtidigt som den av nödvändighet kartlagt nya konfliktytor.

Sundin påpekar också mycket riktigt att socialdemokrater ”outsourcat” viktiga postmateriella kategorier till andra partier. Feminism tycks man under valet 2014 ha lämnat åt F! samtidigt som konflikten om invandring fortsätter utkämpas mellan aktivister och extremhöger. Nyckeln, menar Sundin, är inte att försöka forma opinion med urvattnad mittenpolitik utan att vitalisera den med återupplivad klassanalys av postmateriella frågor. På så vis kan man återigen dominera frågor om fördelningspolitik samtidigt som man hänger med i ett förändrat politiskt landskap.

Men ingen mediestrategi i världen hjälper så länge man inte medger att man har ett problem. För att få ny kraft måste man blicka mot de entusiastiska vänsterrörelser som vuxit fram ur den ekonomiska krisen och lära sig av deras framgångar. Det innebär framförallt att våga återgå till att bedriva vänsterpolitik i allt från byggande av överkomliga bostäder till ett stopp för vinstuttag i den gemensamma välfärden. Man måste återigen etablera djupa band med arbetarklassen och visa solidaritet och handlingskraft gentemot människor som på ett eller annat sätt drabbats hårdast av nyliberal politik. Men det innebär också att återigen börja berätta en historia som människor känner är stor och gemensam. Endast en enad och utopisk vänster kommer att kunna ta kampen mot nyhögern.