Det pågår ett uppror i Sverige. I skuggan av riksmediernas bevakning sker den största politiska mobiliseringen sedan folkrörelsetiden.

När indelningskommittén i somras lämnade sitt delbetänkande om storregioner hade den extremt bråttom. Utredarna ville rita om Sveriges karta inom ett halvår, och börja implementeringen redan den 1 januari 2018. De första nödvändiga besluten för att skapa ”Stornorrland”, ”Bananregionen” och ”Stor-Västra-Götaland” behövde tydligen vara på plats redan före årets utgång.

Vi var många som klentroget kliade oss i skallen. Särskilt när vi läste att indelningskommittén skrev att det fanns ”en acceptans i de berörda länen för indelningsändring med ikraftträdande 2019”.

Från vilken planet kom den formuleringen? Kände inte utredarna till opinionsmätningen som skåpade ut reformen? Hur kunde de missa de unikt sköra majoriteter som drev processen framåt?

I Jämtland Härjedalen satte vi därför igång ett folkinitiativ med start den 14 september. Inom sex månader behövde vi samla drygt 10 000 stödförklaringar för att få till stånd en lokal folkomröstning i regionfrågan. Då skulle vi komma upp i de nödvändiga 10 procenten av väljarna i Jämtland Härjedalen. Tre veckor senare lämnade vi in dubbelt så många, 20 740 namnunderskrifter (och några hundra till), till regionen. Det är en politisk mobilisering som torde slå alla tidigare rekord.

Men vi är inte ensamma. Liknande folkinitiativ pågår i olika stadier i Norrbotten, Dalarna, Södermanland, Värmland och Västerbotten.

Tydliga alternativ är grunden för demokrati och rationella beslut. Det är så man ställer frågor i demokratier. Ska vi ha det nya eller stanna vid det gamla? Ska vi ha regeringen eller oppositionen? Ska vi ha en ny valuta eller behålla den gamla? Sjukvården prövar förändringar på samma sätt, genom evidens.

Regionprocessen har saknat sådana alternativ och därigenom hindrat ett fritt och rationellt övervägande. Utgångspunkten för indelningskommitténs arbete har varit att stora regioner ska genomföras. Med ett osedvanligt fritt förhållande till fakta och källmaterial har indelningskommittén ägnat sig åt att bekräfta slutsatser som tycks beställda på förhand.

Regeringens linje att driva igenom storregioner till varje pris bryter mot ett etablerat tillvägagångssätt i den svenska demokratin. Indelningsändringar ska ske med breda majoriteter och med stöd i den allmänna opinionen.

Rena vandringssägner om att en folkomröstning skulle vara omöjlig eller meningslös slog på ett olyckligt sätt rot hos dåligt informerade beslutsfattare i våras. Nu inbillar sig tack och lov allt färre leva i något annat land än det Sverige som hållit 30 lokala folkomröstningar i indelningsfrågor sedan 1978, varav regeringen endast i ett enda fall kört över folkviljan.

Saken är inte att Stornorrland nödvändigtvis är dåligt. Saken är att reformer av välfärdens institutioner som ska gälla i generationer framöver är en allt för komplicerad och viktig fråga för att överlåta till en handfull centraliseringsivrare och stordriftsvurmare.

Vi måste få in fler perspektiv i debatten. Medborgarna och all vårdpersonal som i slutänden är de som ska få välfärden att fungera i praktiken. De sitter inne med värdefulla kunskaper och erfarenheter. Oavsett vad en folkomröstning kommer fram till, kommer beslutet att slipas till det bättre.

Vårt folkinitiativ har engagerat sju av åtta partier i någon form, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna. Vänster och höger har i bokstavlig mening stått sida vid sida om varandra för att samla stödförklaringar.

Nu breddar vi vårt arbete ytterligare. I Jämtland Härjedalen blickar vi nu framåt mot att fastställa formerna för folkomröstningen. Det kommer vi att göra gemensamt även med dem som tidigare motsatt sig vårt steg.

Vi utgår ifrån att Sveriges regering och riksdag försvarar den demokratiska principen, inväntar resultatet av vår lokala folkomröstning och respekterar den, oavsett utslag.