Det är skillnad på folk och folk. Det konstaterar vi nästan dagligen – små försnillare åker i finkan, skattesmitare med brevlådeföretag och enorma fallskärmar lever gott. Men det är också skillnad på land och land. Som … säg Saudiarabien och Kuba. Även där är det pengarna som avgör – det vill säga den som har klarar sig undan alla argusögon, utom tillfälliga glimtar av en förfärande sanning, medan den som inte har ständigt synas i varje söm och fördöms av en nästan enig omvärld med USA i spetsen.

Till det ena landet åker delegation på delegation för att sälja sina mest vinstbringande exportprodukter, i det här fallet Sverige. Ibland i sällskap av en gammal justitieminister, ibland nästan med en kung, ibland med näringslivets toppar, som nu, Marcus Wallenberg som basar över Bofors bedrövliga produktion av dödliga vapen – allt ifrån trampminor för lätta fötter till tyngsta möjliga artilleri som används för att döda.

Utan några svårigheter, utan några moraliska betänkligheter eller invändningar mot ett land som öppet stött IS och annan terrorism, utan att fundera över när och var vapnen används, med de lukrativa handelsavtalen som ögonbindel och väl inoljad ursäkt.

Till det andra landet åker inga handelsdelegationer eller slipsklädda ministrar. Med det andra landet vill man knappt ens handla innan styret förändrats, man skickar istället pengar och personer för att öppet eller i det fördolda, tillsammans med en dokumenterat USA-finansierad ”opposition”, undergräva ett statsskick och ett ledarskap som statschefer och ministrar uttalar sitt demokratiska förakt för.

Ett land som prickas, kritiseras och klandras i alla tonarter i de flesta forum och sammanhang – trots att FN i sina olika underorgan prisat många av landets sociala landvinningar under ett oöverstigligt kostsamt, enligt folkrätten illegitimt amerikanskt handelsembargo, som i mer än 50 år fördyrat och försvårat livet på ön. Hit åker ingen utan att avkrävas ett fördömande av landet.

Det ena landet är en medeltida skräckstat där kvinnor inte får höras eller synas eller köra bil, där våldtagna hembiträden från fattiga länder som Pakistan och Bangladesh hängs medan förövarna går fria, där män och kvinnor piskas och halshuggs offentligt på parkeringsplatser och utanför moskéer för att de hävdat rätten att sätta ord på alla ofattbara fasor som utspelas här, i landet som levererat vapen och oumbärligt stöd till IS, som bombar sjukhus och begravningsföljen i Jemen och förser sina terroristkumpaner i Syrien med ständigt nya vapen och där en enväldig kungafamilj av män styr sitt land med våld och en skoningslös järnhand – en levande mardröm.

Ett land där politisk opposition, till och med enbart en önskan om att få tänka i andra banor, kan vara detsamma som en omedelbar dödsdom.

Det andra landet har bland det högsta antalet kvinnor i politiken, i företagsledning, vid universiteten och bland studenter och akademiker i världen. Där finn en konstitution som handlar om jämställdhet, där man till och med säger att män ska hjälpa till med hushållsarbetet, där kvinnofriden och rätten att bestämma över sin egen kropp är en självklar rättighet. Där utbildning, för flickor och pojkar, från första klass fram till färdig civilingenjörs- eller läkarexamen och sjukvård, inklusive njurtransplantationer och bypassoperationer, är gratis, där det finns en livgivande sensualism i relationen mellan män och kvinnor, där kvinnorna är oumbärliga för samhällets utveckling.

Ett enpartiland, men med intensiv politisk aktivitet bland gräsrötterna, där den USA-finansierade ”oppositionen” ibland får sina medlemmar fängslade för förseelser och ibland tas in till förhör – något som brukar väcka ett ramaskri i världen när det sker. Men värre än så blir det inte.

Det ena landet generar och exporterar våld och förödelse. Men som Stefan Löven uttryckte det: ”Jag sätter inga etiketter på länder”. Snarare ”en viktig handelspartner och aktör i området”.

Det andra landet – som exporterar läskunskap, hälsovård, musik och katastrofhjälp till fattiga länder i hela världen – stämplas som diktatur, ett land man aldrig skulle krusa eller skicka kungen till för att be om ursäkt för diplomatiska övertramp.

Är vår tids viktigaste fundament, demokrati och mänskliga rättigheter, så helt styrt av tillgången på olja, viktiga mineraler och fördelaktiga handelsavtal? Så styrt att man inte ens tycks bry sig om de eufemistiska språkbruken längre för att dölja vad det handlar om – PENGAR. Oavsett priset i lidande, död och förödelse för andra än vi själva, att ”money talks”. Är det vad mänskligheten nått upp till – stoppa världen, för jag vill kliva av.