Min kritik kvarstår även om dokumenten staden utgår ifrån numera innehåller vaga kopplingar till normkritiskt perspektiv och mänskliga rättigheter. Den socioekonomiska utgångspunkten för satsningen hade också kunnat formuleras som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om staden på allvar ville tillgodose perspektivet mänskliga rättigheter. Det finns en FN-konvention på området som Sverige antagit.

Nåväl, satsningens första mobiliseringsfråga är Staden där vi läser för våra barn. Underlaget är ambitiöst och kopplat till både socioekonomisk status och bättre Pisa-resultat. Det tycks råda samhälleligt konsensus om att läsförståelse betyder mer för framgång i livet än bristande ekonomiska resurser. Så kan det vara - men ska reell jämlikhet uppnås måste det till en omfördelning av resurser av helt annan magnitud än vad som sker nu.

En sak jag funderar över i underlaget för Staden där vi läser för våra barn är att ”empowerment” - egenmakt - är en utgångspunkt. Jag citerar: ”Staden där vi läser för våra barn utgår från ett livscykelperspektiv och en hög tilltro på människors egna förmågor och kapaciteter (empowerment).” Ja, något annat vore skrämmande. Men skrivningen förvillar. Det låter bra - dock är grundidén med empowerment att det är individuell strategi för att ta sig ur förtryck och en gräsrotsstrategi för att ifrågasätta makt på ett samhälleligt plan.

På senare år har det dock börjat likna en managementfloskel. Maktkritiska forskare menar till exempel att begreppet omformats för att passa en neoliberal agenda. En annan kritik går ut på att empowerment måste komma från de förtryckta själva, det funkar inte som top-down-åtgärd. Begreppet har så att säga kapats och omformulerats av den dominerande samhällsklassen för att ta hand om sådant som definierats som sociala problem.

Mitt intryck är att satsningen andas något av detta. Göteborgarnas delaktighet verkar vara av marginellt intresse. Åtgärden, liksom övriga mobiliseringsfrågor, styrs av olika direktörer i staden. Satsningen som helhet framstår som ytterligare en åtgärd från politiker och tjänstepersoner riktade till dem som definieras som samhällets problembarn med dåliga Pisa-resultat.

Men jag kan ha fel, det kanske finns ett starkt krav från Göteborgs invånare att de måste ges möjligheter att läsa för sina barn. Ett stort ansvar läggs på familjer och individer att genom läsning förflytta sig socialt uppåt på sikt. Då är vi borta från ett strukturellt klassperspektiv och nära ett liberalt individuellt perspektiv. Dessvärre tror jag att läsåtgärden adresserar symptomet snarare än problemet. Visserligen står det i underlaget att den måste kompletteras med ökade ekonomiska resurser. Men den grundläggande maktfrågan om strukturell ekonomisk, social och rasistisk diskriminering undviks.

Det är dina skattekronor.