Hej Kaj!

Vi, några av de organisationer du är engagerad i, ordnar en minneshögtid. En morgon kom jag på mig med tanken: jag måste ringa Kaj och fråga hur vi kan göra. Sånt poppar upp titt som tätt.

Vi har i många år stött på varandra i aktivistkretsar. Du kan se lite kärv ut, gravallvarlig, ursäkta ordvalet och jag var lite rädd för dig. Men det senaste året, sedan jag blev ordförande i Göteborgs Rättighetscenter - mot diskriminering (antidiskrimineringsbyrå), har vi jobbat ihop i styrelsen. Du satt på kunskapen och erfarenheten eftersom du var med och bildade GRC. Nu vet jag att du också är mycket seriös i ditt stora engagemang i rättighetsfrågor i allmänhet och hbtq-frågor i synnerhet. Jag vet också att när du ler är det som när solen tittar fram efter tre veckors Göteborgsväder.

Du får oss att fortsätta arbeta sakpolitiskt. Till att stå på barrikaderna. Jag beundrar din styrka, uthållighet, analysförmåga, solidaritet och vrede; ditt mod, lugn och taktiska tänkande. Din frisyr och ditt sätt att leva livet fullt ut. Du blir arg över alla former av förtryck och avskyr till exempel islamofobin som breder ut sig.

Som så ofta för aktivister går jobb, aktivism och privatliv ihop och så uppfattar jag också att det är för dig. Vi behöver varandra för att orka. För att glädjas ihop när ett framsteg sker. Det personliga är det politiska. Sedan finns ett privatprivat rum som vi kanske håller för oss själva. Men du och jag har talat hel del om det också. Jag fick ditt godkännande. Och jag vet att du är ett stort stöd för fler, inte minst för personer som velat komma ut som hbtq men inte riktigt vågat. Du har upplåtit din bostad till nyanlända och det var självklart för dig att stå på Centralstationen och ta emot med mat, filtar och annan hjälp när många människor på flykt anlände.

Vi har haft våra duster på styrelsemöten. De kunde handla om allt ifrån typsnitt till strategiska frågor. Du vänder och vrider på argument så övertygande att jag blir sporrad till att vässa mina egna. Det fina med dig är att när mötet är slut kan vi gå till Haket och ta en öl i all vänskaplighet. Baren Haket som är din arbetsplats och ligger ett stenkast från GRC. Jag tror att ni som jobbar där är som en familj, det verkar så på det kärleksfulla gnabbet, utöver din familj som finns i Finland och på olika håll i Sverige. Det är inte ovanligt att aktivister har utvidgade familjer, inte minst i hbtq-samhället.

Du går inte obemärkt förbi. Din illande röda mohikan och matchande skägg glömmer ingen. På våra möten kan du sitta tyst, tillbakalutad, kolla telefonen och se ointresserad ut samtidigt som en kaka (eller fler) slinker ner. Det retar gallfeber på mig. Men när du tar ordet … tar vi oftast arbetet framåt. Ett udda minne tränger sig på. Det var vid förrförra mötet då vi köpt tomater till fikat. Du gick igång på hur du odlat tomater, att olika tomater kräver olika förutsättningar. Det var typ två minuter innan mötet och jag fick avbryta den livfulla berättelsen.

Som den tidigare ordföranden för GRC sa häromdagen: Det är klart att Kaj odlar tomater. Också.

Far väl Kaj!

Vän och aktivistkollega